...Viltwok på Muurikkapanna...

Tacksamhet!

JUST NU! Live at Karlslund...

Kollektivet Måsen firar in våren med buller o bång,

Skumgummimuffar till salu?

Jag är nog ingen entreprenör men drabbas detta till trots ibland av en liten specifik affärsidé. (att jag avslöjar den här lär väl vara bevis nog, det skulle aldrig en sann entreprenör göra antar jag).

Häromdagen hände det igen. Jag fick så att säga vatten på min kvarn.

Så här ligger det till. Jag har ett par fina hörlurar som jag köpte för många år sen. I höstas på ett flygplan (på väg till New York) satt jag och tittade på en film med dessa ipluggade när jag plötsligt märker att min vita t-shirt har blivit helt svart av nåt som liknar sot. Jag tar av mig lurarna bara för att upptäcka att skumgummimuffarna på lurarna är borta. Det visar sig att de har upplösts i minipartiklar. Det enda som återstår är ett lager med svart finkornigt damm över min tröja och i mina öron. Min teori är att de helt enkelt var så torra att de inte höll ihop längre. Om det beror på tryckförändringen i luften eller nåt annat flygrelaterat har jag ingen aning om.

Hur som helst kändes det lite snopet. På lurarna är det ju inget fel. Men utan muffarna är de alldeles för obekväma på. Detta ledde mig förstås till att ta reda på om det fanns nya muffar att köpa. Det visade sig häromdagen att så inte var fallet. Det finns inga reservdelar. Jag måste köpa nya lurar. Och här är vi alltså framme vid min affärsidé. Det är åtskilliga gånger jag tänkt nu "varför tillhandahåller ingen en sån här?". "Varför ska man behöva slänga en sak som egentligen funkar bara på grund av att en liten fjantsak gått sönder eller saknas?" Tänk om man skulle kunna tillhandahålla en massa såna här små saker och på det sättet få folk att kunna behålla grejer längre. Lite mindre slit och släng. Och ett slag i solarplexus på shoppingdemonen (den som säger "Marcus, är det inte ändå dags för nya lurar? nu finns ju nya bättre som är blå och luktar fläder" osv). Man skulle kunna ha ett forum där man ber folk höra av sig om vad de behöver, och så får man försöka fixa det... Jag förstår att det finns endel hakar med det här. Men t ex med tanke på ett annat fenomen i konsumtionssamhället, nämligen överproduktionen (t ex 2/3 av all mat som produceras slängs ju i vårt land) så borde det ju finnas grejer som kan fungera som reservdelar att spåra upp nånstans...

I botten ligger förstås ett systemfel som det är värt att sätta strålkastaren på. Till att börja med ur hållbarhets och miljösynpunkt. Å ena sidan har vi en galen överproduktion av saker, där en majoritet inte ens lär komma till användning och med bisarra pryldumpningar i utvecklingsländer som riskerar förstöra inhemska marknader osv. Å andra sidan produceras inte saker för att hålla länge. Jag hörde om en skomakare som beklagade sig över detta. Många skor som tillverkas idag är hopplöst dåliga och slits ut alldeles för snabbt. Att låta laga dem gång på gång blir förstås på tok för dyrt. Billigare att köpa nya. Fenomenet är förstås en alldeles logisk sida av shoppingkulturen. Som hjälper oss konsumenter att hålla fast vid övertygelsen att det inte finns någon annan väg än att shoppa vidare.

Men detta systemfel illustrerar och avslöjar ju även hur marknadens mekanismer ofta leder till skeva förhållanden och strukturer i våra globala ekonomiska relationer. I Sverige är det ofta billigare att köpa en ny dator eller mobiltelefon än att laga den. Därför kan jag inte låta bli att cyniskt tänka att producenter och konsumenter lever i skilda världar, och att det är som det ska, till och med en förutsättning. Det låter förstås paradoxalt, att den globala verkligheten skulle bygga på åtskilda världar. Men varje gång världarna möts är ju risken stor att någon upptäcker att vårt överflöd bygger på andras deficit. Att någon börjar känna ansvar på farligt ömsesidigt manér.

Hur som helst, nån som har ett par skumgummimuffar till ett par Sennheizer PX-100 över?

Örebro...

Insnöat vårtecken.

Duellen

Morsk muckla.

Blyg med paprikasmak

Stark bild. Jakob A försöker övertala en mjukost att följa med hem efter ett hejdundrande kalasfika i kristianstad. Så jobbar han ju som kurator också.

Test från mob

Födelsedagsfika!

Efter ytterligare några veckors bloggvila kommer så ett litet inlägg, tillika en inbjudan.

Nästa söndag den 23 januari fyller jag år och bjuder in till födelsedagsfika i mitt hem, dvs kollektivet Måsen. Från kl 16.00 finns det pannkakstårta och dessutom stora möjligheter till trevlig gemenskap i goda (eller nya) vänners lag.

Varmt välkommen!

Detta är en hyfsat öppen inbjudan, så ta gärna med en vän. Men hör helst av dig om du ämnar komma så jag får lite koll på hur mycket smet som ska vispas osv.

Förutom att det kanske är den ultimata formen av kalasmat så har jag ett särskilt förhållande till just pannkakstårta. Därför kan det passa med en liten text som reder ut sambanden. Texten är ursprungligen ett beredelseord i samband med ett nattvardsfirande förra vintern och kommer här i en något omarbetad version.

Pannkakstårtan och Guds berättelse

Har du ett soundtrack of your life? en sång eller kanske en berättelse med ett tema som verkar handla om ditt liv, om din vardag? Och som du ofta blir påmind om?

Jag har en berättelse som ofta dyker upp i mitt huvud. Det är berättelsen om Pannkakstårtan med Pettson och Findus. Den har blivit ett slags soundtrack för min vardag. Min tillvaro är ofta som Pannkakstårtan.

Det här är handlingen i korthet:

Katten Findus fyller år, (han fyller fyra gånger per år) och som vanligt ska han få sin favoritmat, pannkakstårta. Men när Gubben Pettson ska göra tårtan visar det sig att några ingredienser är slut så Pettson måste åka till affären och köpa, men när Pettson ska ta cykeln till affären visar det sig att den har punka, och för att laga punkan måste Pettson komma åt sina verktyg i förrådet, men förrådet är låst och nyckeln till förrådet ligger i brunnen och för att fiska upp nyckeln måste Pettson ha sitt metspö som ligger på taket och för att komma upp på taket behöver han sin stege. Men lutad mot stegen står Pettersons tjur, alltså grannens, och sover. Det slutar med att Pettson väcker tjuren genom att spela Till havs med Jussi Björling på sin vevgrammofon samtidigt som Katten Findus lurar bort tjuren till andra sidan hagen genom att springa runt med en lång gul och röd gardin hängande i svansen. Sen... kan Pettson klättra upp på taket och hämta metspöt och fiska upp nyckeln och ta sig in i förrådet och hämta verktygen och laga punkan och cykla till affären och köpa mjöl och ägg och baka den där tårtan till Findus på hans födelsedag...

Det är Pannkakstårtan. Och min vardag framkallar ofta den här lilla berättelsen i mitt huvud. Någonting ska åstadkommas men för att det ska vara möjligt måste det här och det här hända och funka och det kan inte ske om inte det här blir gjort först. Livet som ett jagande, ett fixande, som ett stressigt pussel med massa bitar som saknas hela tiden.

Jag älskar den här berättelsen, men den är också mycket förknippad med många olika jobbiga saker och röster om mitt liv och om vem jag är. Känslor av stress, av att inte räcka till, sorg över att det är som det är, självförakt för att jag inte kan leva upp till mina höga ideal och övertygelser, oro över hur det ska bli egentligen. Den talar om saker som varit, och hur det kommer bli. Och ibland är rösterna starka. Ibland svagare.

Hur är det för dig? Vilka röster får berätta ditt liv? Vilka får tala om vem du är? Vilka sånger får vara soundtrack i ditt liv? Kanske är det svåra minnen med höga röster. Kanske är det ett nu som ställer allt på ända. Kanske är det grusade framtidsdrömmar och ett hopp utbytt i förtvivlan och i fruktan.

Men bara Gud kan berätta vem du är, vem jag är.

Och jag tror Gud säger, till dig och till mig:

- Det här är kanske din vardag ibland. Men det är inte berättelsen om ditt liv. Det är inte berättelsen om mitt liv i dig. Ditt liv har också ett annat mönster. För den som är i Kristus är en ny skapelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit. (2Co 5:17)

För, Jag har kallat dig från mörkret in i mitt underbara ljus. Därför kan ditt liv berättas med det mönstret, från mörker till ljus, genom död till liv.

För jag är Herre över hela ditt liv. Jag är Herre över dina minnen, över ditt då och ALLT det som har fört dig till den punkt som är ditt NU, och jag är Herre över ditt NU, över din vardag, över dina studier på missionskolan, över dina relationer, dina prioriteringar, din kropp, din ekonomi. Jag är Herre över Pannkakstårtan. Och jag är Herre över ditt sen, din framtid, över det som kommer. Ingenting som är Du, faller mellan mina fingrar.

En vän till mig berättade om vad som stod först i hans fästmös dagbok. Där stod inte Dagbok, eller Berättelsen om mitt liv, utan Your story as told by me. Din berättelse, Gud, berättad genom mig, genom mitt liv.

När vi bjuder in Gud att leva i oss, blir våra liv först och främst en berättelse om Guds liv i oss. Eller med Paulus ord:

men jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig. (Gal 2:20)

Men det är svårt att ta emot sitt liv och sin berättelse som Guds gåva till oss. Kanske bland det svåraste. Att ta emot dom vi är. Dom som vi blev. Och som vi kommer att bli.

Tron är en inbjudan att göra detta. Vi får ta emot våra liv ur Guds hand. Nattvardens bröd och vin är en ständig inbjudan från Jesus att låta Guds egen berättelse, från mörker till ljus, vara vårt livs soundtrack. Han bjuder oss att låta hans liv vara i oss, och hans berättelse bli vår.

Bön:
Jesus, lär oss ta emot våra liv från dig, vårt nu och våra minnen och vår framtid. Herre, öppna våra ögon och låt oss se ditt liv i våra liv, öppna våra öron så att vi får höra din röst, höra dig berätta vilka vi är i dig, och att våra liv också är en berättelse om dig.