promenerade med pappa till kyrkan i söndags.
han har precis avslutat en cellgiftsbehandling för en tumör i levern. i ett halvår har han undvikit större folksamlingar, inklusive gudstjänster, släktkalas, konserter, bio, affärer, etc, för infektionsrisken i samband med hans nedsatta immunförsvar.
behandlingen har varit framgångsrik. och när vi gick där tillsammans slog det oss båda att första gudstjänstbesöket efter behandlingen skulle infalla på självaste uppståndelsedagen. dagen då vi firar att livet vann och att dödens udd är bruten, fick han återvända, och på nytt fira gudstjänst!
och han gav sitt vittnesbörd i församlingens mitt. att han känt sig buren av böner och omsorger. att när en del lider, då lider hela kroppen, som det står. och han läste för oss psalm 23, herren är min herde, mig skall intet fattas, han låter mig vila på gröna ängar; han för mig till vatten där jag finner ro, ... inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig, din käpp och din stav gör mig trygg.
pappas berättelse om de senaste sex månaderna är Guds med honom.
och idag var pappa tillbaka på jobbet!
tack jesus, för ditt liv och din seger, för att du låter oss vara med, så att vi mitt i vår vardag får reflektera ljuset från korset och från den där nya morgonen som vi längtar efter så!
