Det är förskräckligt att falla
i den levande Gudens händer.
Gud - det är vådeld och bränder,
malört och bitter galla.

Det är en nåd att få gråta,
gråta sig lugn vid en Faders bröst.
Gud - det är majregn och tröst,
vårängar, daggigt våta.

Det är en lycka att vandra
steg för steg under Mästarens tvång.
Leva blir himmel och sång
först när man lever för andra.

Våga språnget från löftenas stup
ut i den kvällande kärlekens famn!
Lyss! Någon viskar ditt namn
tryggt ur den blinda förtröstans djup.

(Våga språnget, Nils Bolander, 1944)