vår i karlstad och på andra ställen och på många olika sätt också.vårtecken finns det flera sorter.
lillkycklingen till exempel (med mobilkameraskärpa) har försökt erövra soffbordet ett tag nu. tänkt att "de vore ju nice" och "de kan väl inte va så svårt" och liknande.
men våren tar tid på sig, den är svår att erövra. kan bara tas emot, försiktigt och i stilla tillit, och detta är nåt lillkycklingen försöker lära sig nu.
när börjar en man kalla sin kvinna för mamma? nånstans i samband med föräldraskapet troligen. lite skumt men mest vackert. jag gillar att moderskapet o faderskapet o för min del fabrorskapet tar sin utgångspunkt och liksom definieras i nånting helt annat än sig själv, i nånting helt nytt, ett nytt liv. vårtecknet heter jonathan och verkar visa prov på stor tillit och stor förmåga att ta emot livet. det är nog vad som kännetecknar honom allra mest. att han tar emot. en stor förebild i det avseendet. han och jag satt i köket imorse och kollade på grejer. vad morgonen hade att bjuda på. förutom strålande sol, mamma (svägerska) jenne som försökte definera moderskapets tidiga skede utifrån jonathans förvånade perspektiv: "maten kommer in i köket! maten sätter sig! maten äter!" osv.
grisarna i mariebergsskogen är verkligen jättestora. de verkar också låta våren gå dem till mötes. "ingen stress, det som kommer det kommer, kolla här! lite bark! va trevligt" osv. de verkar överhuvudtaget ta emot det mesta... "maten går!" var både min o jennes spontana reaktioner för övrigt.
vår minsann!
