fint att kunna ana det ena och det andra ibland. och det vi inte kan ana det får andra ana åt oss. när det lutar uppför kan man ana att perspektiven ska få bli större, rikare, kanske ljusare. ungefär som för Frodo. ju närmare Mordor o Domedagsberget, desto tyngre, mörkare, och ljusare...
och mellan alla bestigningar kan man få nåd så det räcker till goda skogspromenader i kvällsljus av försommarsort med bror och litet brorsbarn. ändå.
