Sista från Nicaland...

Sista inlägget från detta äventyr.
Inlägget nedan skrev jag egentligen i måndags i Managua, men jag lyckades inte publicera det av någon anledning. Därför publicerar jag det först nu, väl hemma i Karlstad hos min föräldrar. Just det, jag är hemma! Satt fast på Heathrow, London igår. Min flight till Stockholm var inställd liksom den stora majoriteten övriga flighter. Hade stått i kö för ombokning i drygt 5 timmar när det kom en man med megafon som frågade om nån ville åka till Oslo på en standbystol. Jag tog den och min tappre far och min kära syster Johanna åkte hela vägen till Gardemoen och hämtade mig. Kom i säng kl 4. Flög tillsammans med människor som hade suttit fast på Heathrow sen i lördags. Förundran och tacksamhet! Och all ära åt Gud!

***

En fin sak med den smala remsa som utgör Centralamerika är att det alltid är nära till ett världshav. Den senaste veckan har jag tillbringat några dagar på varje kust. Först vid stilla havet och ett roligt tillhåll för surfare.




På Playa de Madera finns än så länge bara en lokalt driven surflodge med en liten restaurang, några hytter för övernattning, bräduthyrning och ytterligare ett par pyttesmå matställen. Den enkla byggnaden ser ut att ha utsatts för ett urartat barnkalas och är målad i välkända färgkombinationer som symboliserar lite av varje.





Det är en fantastisk plats. Stranden, havet, vågorna som mäter flera meter (och som man liksom kan surfa inuti ni vet, eller man o man...), klipporna, lugnet och känslan av att vara avsides men ändå på framsidan.

De senaste åren har det satsats mycket på turismen i Nicaragua och om tio år lär inte playa de madera se ut som idag. Är glad att jag fick komma dit på den tiden då man fortfarande tände eldar på stranden på kvällarna för att få ljus, och på den tiden man fick ett sånt där pyttelitet hänglås till logementet som vanligtvis sitter på små rosa dagböcker.


Sen blev det även en tur till atlantkusten och den karibiska ön Great Corn Island tillsammans med bror, svägerska o brorson. Där ser det ut som i alla resebroschyrer. Palmer, vita stränder och turkost vatten.





Men inte heller Corn Island är en plats helt i turismens klor. Man landar i en karibisk vardag där alla verkar lyssna på reggae, country, Abba (deras spanska skiva) eller 80-tals ballader. Hummerfisket är den stora näringen och man gör bröd med kokosmjölk som degvätska. På söndagar går man på baseball, på torsdagar är det countrykväll. De flesta husen är enkla, med några undantag. Det byggs en del större kåkar också, men en öbo förklarade hur det ligger till. Vattnen trafikeras bland annat av knarksmugglare från Colombia och för att inte bli påkomna hivar man ibland lasten i havet. Emellanåt får enkla fiskare vita paket istället för hummer på kroken. Langosta blanca, "den vita hummern", är värd en förmögenhet och kan förstås förändra de ekomomiska förutsättningarna radikalt för den som väljer den vägen. Med knarkpengarna kan man sen t ex bygga ett större hus. Men enligt öbon för knarkpengarna otur med sig och attityden till fenomenet verkar därför ganska ambivalent på ön.
Hur som helst, ur den godtrogne turistens perspektiv, hade vi sköna dagar där!






Ett par hyfsat osannolika möten har jag hunnit med också. Träffade en av mina forna ungdomar från Hudiksvall på en bakgata i Granada häromveckan. Och på Corn Island mötte jag en man från atlantkusten som hade en vän i Sverige som också visade sig vara en vän till mig. Roligt o knäppt!





Ok. Det får räcka. Det har varit en bra tid här i Nicaland. Känner stor tacksamhet till familjen här som tagit emot mig med öppna armar och öppna hjärtan. Och tack Daniel och Jenne för kärlek och tålamod. En plats att återvända till.





Berättar mer sen, i r l. Tack ni som varit med under resan! Ses snart hemma igen, si Dios quiere.

Nåd o frid o god jul.

Dagar i Granada

x

Nu har jag varit en vecka i Granada. Trivs bra har. Staden ar liten och vacker och typ mysig. Det har hunnit bli vardag och rutiner pa kort tid. Jag brukar dricka samma juice (en fresco naturele med banan och melon mm) pa samma stalle pa Parque Central atminstone varannan dag. Efter plugg och eftermiddagsaktiviteter med skolan aker jag hem till Jennes slaktingar och hanger o pratar och dricker mer fresco och gor laxan och spelar gitarr osv. En sak jag uppskattar har ar det laga tempot (forutom trafiken forstas som ar loco), det ar verkligen en hangkultur, senare pa eftermiddagen nar det blivit lite friskare ute staller man ut sina gungstolar (alla hem har gungstolar) och sen sitter man och bara hanger och pratar resten av kvallen, ofta flera generationer tillsammans!



Jag bor centralt hos en familj (alltsa inte hos Jennes slakt) i nat som liknar ett palats. Far frukost, lunch och middag serverad varje dag. Jattebra och lite overkligt. Familjen som jag bor hos ar harlig och pratar mycket. Speciellt Doña Mariza, husets fru, som har mycket karisma, pratar fort och engagerat och som har blivit min lararinna i superlativ. Om nat ar valdigt gott, ricissimo, om nat ar valdigt bra, buenissimo osv. Varje maltid agnar hon alltid delvis at att lovorda anstallda hushallerskan Vickis mat med dessa ord. For Doña Mariza ar jag for ovrigt Marcito (lille Marcus), vilket inte bor bli ett pahang nar jag kommer hem, por favor :-)





Lite kuriosa nar det galler familjen ar att de ganska tydligt tillhor en samhallsklass som inte direkt gynnades av den rodsvarta revolutionen pa 80-talet. De fick som manga andra valbargade familjer sitt hus konfiskerat. For Mariza ar darfor landets nationalhelgon Sandino ingenting annat an en bandido. Jag har forstatt att hennes far till och med var nan typ av sakkunnig hos sjalvaste diktator Zomosa nar det begav sig! Men inget ar riktigt svart eller vitt och Mariza jobbar sjalv med nan typ av social verksamhet inom katolska kyrkan som verkar viktig o bra. Och hur som helst trivs jag valdigt bra har :-)


Det har ar Charlotte. Tyvarr ar hon bara en mobel hemma hos familjen som jag bor hos. I sin lilla bur har hon nog glomt hur det ar att flyga for lange sen...



Det ar roligt att plugga! Och med lyxen att ha en larare som bara ar fokuserad pa en sjalv i fyra timmar varje formiddag sa lar man sig ganska snabbt, i kombination med att man pratar sa mycket som mojligt med folk forstas, och da galler det att vara lite modig. De forsoker jag vara har.

Pa eftermiddagarna har vi varit ivag med skolan till lite olika intressanta platser. Vi har besokt verkstader for olika typer av traditionellt hantverk, som hattmakare (sombreros), sadelmakare, andra typer av laderhantverk, skomakare osv. Och vi har besokt en ekologisk plantage med kruk och tradgardsvaxter, kryddor och en massa frukttrad mm. Har kants roligt, larorikt och liksom genuint.











I lordags formiddag besokte jag och min bror ett bondekooperativ vid foten av vulkanen Mombacho som till stora delar odlar ekologiskt och tidigare aven rattvisemarkt(kaffet). Vi tog en harlig ridtur genom omradet och fick en ordentlig genomgang av vaxter, historik och tekniker for ekologiskt odling. Roligt att besoka manniskor som sysslar med nagot som man liksom tyckt och tankt mycket om ganska lange nu!




Tiden gar fort och det ar bara tva veckor kvar har. Att sakta men sakert lara sig spraket har kants avgorande och viktigt for relationerna har. Det handlar mycket om att fa ga fran betraktare till deltagare. Jag tycker verkligen om mina nya vanner har och spraket ar ju till sa stor del den varld dar man ror sig och dar man kan titta pa saker tillsammans och reflektera over saker tillsammans osv. Men spraket ar forstas mer an orden. Och relationer mer an spraket. Det ar val darfor jag kan trivas sa bra har redan efter bara nagra veckor och med knappa resurser for att kommunicera konventionellt.





Ja det finns mycket att beratta nar man borjar utforska nya varldar. Men eftersom spanska verb ocksa ar en hel varld med typ fjorton kontinenter (eller vilken bild man nu ska anvanda) sa ar det lage att lagga pa ett kol med dem. En sondagkvall med los verbos irregulares.

Dios le bendiga

Stilla havet och galna bussar

Ytterligare en vecka har gått och mor o far är tryggt hemma i Karlstad igen. Själv blir jag alltså kvar här ytterligare knappt fyra veckor. Från och med måndag och två veckor framåt blir det spanskastudier i Granada.

Senaste veckan har varit lika späckad som de föregående. Vi har hunnit med några dagar på vackra vulkanön Ometepe, ett dygn vid Stilla havets strand på en rekreationsanläggning, en marknadsdag, lite fågelskådning, och igår kväll, nåt slags julpyssel, mm.

När vi hade vårt rekreationsdygn passade vi på att ge pappa en försenad farsdagspresent. Skön åkning på stilla havets strand.




Jenne har en härlig familj. Den består av mamma Isabel som alltså bor i Managua, pappa Javier som bor norrut i staden Leon. Och tre yngre bröder, Javier, Gerardo och Randy. Alla har det gemensamt att de gärna diskuterar, är rättframma, sociala och att de skrattar mycket och liksom bullrande.







Isabel är en kämpe och förebild på många sätt. Bland annat arbetar hon med ett projekt som syftar till att utbilda och hjälpa kvinnor till arbete. Efter olika typer av hantverkskurser och kurser i ekonomihantering och bokföring får många kvinnor möjlighet att genom mikrokrediter starta egna små näringsverksamheter. Isabel bär på många fantastiska berättelser om kvinnor i utsatta situationer som kommit i kontakt med detta arbete och som upprättats till en ljusare vardag och framtid. Organisationen bakom är ett samarbete mellan en grupp i Wisconsin och Nicaragua.

På förmiddagen idag var vi på en avslutningsfest för de senaste kursdeltagarna. Det bjöds på diplomutdelning och fina vittnesbörd om projektets betydelse, landets kvinnoombudsman gästtalade (en kvinna förstås, befattningsbenämningen blir inte lika knasig på spanska), det var försäljning av kursdeltagares alster och musikunderhållning. Och mitt i allt blev jag såklart uppbjuden till dans. Det fångades tyvärr på film, som Isabel dessutom bad att få skicka till Wisconsin i nåt slags fundraisingsyfte...






Att transportera sig i Nicaragua är ett kapitel för sig. Det blir mycket buss och taxi om man ska nånstans. Det är billigt och de flesta kör som galningar. Dåliga vägar på sina håll gör resorna ännu mer äventyrligt skumpiga. Första gången jag åkte buss här kändes det som jordens undergång var nära och att det liksom var bråttom till nån farkost som skulle ta oss ifrån den här planeten! Så känns det inte alltid. Men oftast går det för fort och är trångt och så spelas det musik på discovolym. Bussarna är ofta privatägda och trafiken organiseras genom koopertiv, vilket avspeglas i att bussarna är personligt pimpade i roliga färger med en massa bilbelord på väggarna och olika ljusslingor i fönstren, vilket i sin tur bidrar ännu mer till discokänslan.








På marknaden. Alla frälsare samlade... Sandino uppe till vänster är en nationalhjälte som bland annat gett namn till ett politiskt parti, Sandinistpartiet (FSLN).




Kaffebönor o ananasplantor, det är här dom finns, och ja, färsk ananas här i trakterna är fina grejer! Erkänner det. Här växer så mycket härliga grejer. Häromdagen strövade vi runt i en stor fruktträdgård som tillhör släktingar till familjen. Det var verkligen överväldigande. Mango, avokado, apelsiner, papaya, citroner, mandariner, grapefrukt, andra citrusfrukter som söta citroner och sura apelsiner, många olika typer av bananträd, kokospalmer och mycket annat. Tänk att ha en stor gård där du kan skörda allt detta!





Vi tog en tur ut i skogen till en plats där chocoyos häckar. Chocoyos är ett slags stora gröna undulater. Plötsligt stod vi framför en lodrät, porös bergvägg där fåglarna bodde i hålor. De flög i stora flockar över våra huvuden. Även nicas har dessa fåglar som burfåglar. Det finns en märklig berättelse om Jennes mormor Griselda som hade en Chocoyo i bur på gården. Fåglarna lär trivas bäst i sällskap (och utan burskap antar jag...) och en dag hade en fri chocoyo hörsammat den ensammes locksång och flyttat in i buren. Kärlek framför frihet alltså. Skumt hur som helst :-)


Ta hand om varandra därhemma!
Hasta pronto.