Ytterligare en vecka har gått och mor o far är tryggt hemma i Karlstad igen. Själv blir jag alltså kvar här ytterligare knappt fyra veckor. Från och med måndag och två veckor framåt blir det spanskastudier i Granada.
Senaste veckan har varit lika späckad som de föregående. Vi har hunnit med några dagar på vackra vulkanön Ometepe, ett dygn vid Stilla havets strand på en rekreationsanläggning, en marknadsdag, lite fågelskådning, och igår kväll, nåt slags julpyssel, mm.
När vi hade vårt rekreationsdygn passade vi på att ge pappa en försenad farsdagspresent. Skön åkning på stilla havets strand.
Jenne har en härlig familj. Den består av mamma Isabel som alltså bor i Managua, pappa Javier som bor norrut i staden Leon. Och tre yngre bröder, Javier, Gerardo och Randy. Alla har det gemensamt att de gärna diskuterar, är rättframma, sociala och att de skrattar mycket och liksom bullrande.
Isabel är en kämpe och förebild på många sätt. Bland annat arbetar hon med ett projekt som syftar till att utbilda och hjälpa kvinnor till arbete. Efter olika typer av hantverkskurser och kurser i ekonomihantering och bokföring får många kvinnor möjlighet att genom mikrokrediter starta egna små näringsverksamheter. Isabel bär på många fantastiska berättelser om kvinnor i utsatta situationer som kommit i kontakt med detta arbete och som upprättats till en ljusare vardag och framtid. Organisationen bakom är ett samarbete mellan en grupp i Wisconsin och Nicaragua.
På förmiddagen idag var vi på en avslutningsfest för de senaste kursdeltagarna. Det bjöds på diplomutdelning och fina vittnesbörd om projektets betydelse, landets kvinnoombudsman gästtalade (en kvinna förstås, befattningsbenämningen blir inte lika knasig på spanska), det var försäljning av kursdeltagares alster och musikunderhållning. Och mitt i allt blev jag såklart uppbjuden till dans. Det fångades tyvärr på film, som Isabel dessutom bad att få skicka till Wisconsin i nåt slags fundraisingsyfte...
Att transportera sig i Nicaragua är ett kapitel för sig. Det blir mycket buss och taxi om man ska nånstans. Det är billigt och de flesta kör som galningar. Dåliga vägar på sina håll gör resorna ännu mer äventyrligt skumpiga. Första gången jag åkte buss här kändes det som jordens undergång var nära och att det liksom var bråttom till nån farkost som skulle ta oss ifrån den här planeten! Så känns det inte alltid. Men oftast går det för fort och är trångt och så spelas det musik på discovolym. Bussarna är ofta privatägda och trafiken organiseras genom koopertiv, vilket avspeglas i att bussarna är personligt pimpade i roliga färger med en massa bilbelord på väggarna och olika ljusslingor i fönstren, vilket i sin tur bidrar ännu mer till discokänslan.
På marknaden. Alla frälsare samlade... Sandino uppe till vänster är en nationalhjälte som bland annat gett namn till ett politiskt parti, Sandinistpartiet (FSLN).
Kaffebönor o ananasplantor, det är här dom finns, och ja, färsk ananas här i trakterna är fina grejer! Erkänner det. Här växer så mycket härliga grejer. Häromdagen strövade vi runt i en stor fruktträdgård som tillhör släktingar till familjen. Det var verkligen överväldigande. Mango, avokado, apelsiner, papaya, citroner, mandariner, grapefrukt, andra citrusfrukter som söta citroner och sura apelsiner, många olika typer av bananträd, kokospalmer och mycket annat. Tänk att ha en stor gård där du kan skörda allt detta!
Vi tog en tur ut i skogen till en plats där chocoyos häckar. Chocoyos är ett slags stora gröna undulater. Plötsligt stod vi framför en lodrät, porös bergvägg där fåglarna bodde i hålor. De flög i stora flockar över våra huvuden. Även nicas har dessa fåglar som burfåglar. Det finns en märklig berättelse om Jennes mormor Griselda som hade en Chocoyo i bur på gården. Fåglarna lär trivas bäst i sällskap (och utan burskap antar jag...) och en dag hade en fri chocoyo hörsammat den ensammes locksång och flyttat in i buren. Kärlek framför frihet alltså. Skumt hur som helst :-)
Ta hand om varandra därhemma!
Hasta pronto.
