I ett litet, varmt konferensrum delar en representant för en liten grupp människor med gula reflexvästar ut en varsin symbolisk fredsgåva till tre trevliga, välklädda och vältalande män på ett svenskt vapenföretag.
Vi har samtalat om hur Sverige kunnat bli en av världens största vapenexportörer, trots att svensk lagstiftning förbjuder export av vapen, om när säkerhetspolitik blir samma sak som upprustning, om det svårsmälta men självklara faktum att den globala vapenmarknaden göder krig och konflikter, om hur man kan känna sig lurad som svensk när man tror att man bor i ett fredligt land och får veta att en del av vårt välstånd vilar på att svenskar gör fantastiska vapen, om hur blott en tiondel av den globala militära budgeten (på ca 8000 miljarder kr) skulle räcka för att uppfylla FN:s milleniemål om halverad fattigdom mm fram till år 2015.
Männen på vapenföretaget vill ha fred på jorden. Inget snack om den saken. Men vi tror på olika vägar dit bara, förklarar de. De pratar om hur lite de har att säga till om egentligen. Ansvar? Nej, vi är ju en företagsekonomisk organisation. Det är ju myndigheterna (ISP) som godkänner alla affärer. Och som begår lagbrotten. Männen talar mycket om deras "deffensiva vapen", att inte alla vapen dödar, om att det endast är ett fåtal som verkligen monterar ihop vapnen på företaget och att de personligen inte bygger några vapen (de är ju informations- och säkerhetsansvariga). De talar om många andra saker också som verkar syfta till att problematisera ytterligare det här med vapen, "Vad är ett vapen? Flygplan och bilar kan ju också användas som vapen av terrorister".
Ja, männen på vapenföretaget vill sannerligen ha fred på jorden. Olika vägar dit bara. (Upprustning eller nedrustning)
Känner ni då att ni engagerar er för en bättre värld? Ni och "vapenföretaget"?
De svarar att "Det är ju en stor fråga" och att "Det är ju en personlig fråga". Framförallt verkar det vara en besvärlig fråga.
Fredsgåvan är ett litet kors gjort av en tom patronhylsa. Hantverkaren är en före detta liberiansk soldat. Den överlämnas med orden att "vi tror att Guds kärlek är en starkare kraft än vapenmakt". Orden låter så små inne i det varma konferensrummet. Varför? För att de är en dårskap. Eftersom de uttalas i en galen värld. För att i en galen värld är korsets väg, Guds egen, inget annat än en dårskap. Det blir tydligt ibland. Till exempel på ett svenskt vapenföretag.
Orden låter små, men är stora. Eftersom de är sanna och verkligare än allt vi kan tänka. Det ska nämligen visa sig att Guds dårskap är visare än världens vishet.
Det är stort förstås, och övermåttan underbart!
Vem av oss trodde på det vi hörde, för vem var Herrens makt uppenbar?
Som en späd planta växte han upp inför oss, som ett rotskott ur torr mark.
Han hade inget ståtligt yttre som drog våra blickar till sig, inget utseende som tilltalade oss.
Han var föraktad och övergiven av alla, en plågad man, van vid sjukdom,
en som man vänder sig bort ifrån. Han var föraktad, utan värde i våra ögon.
Men det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led,
när vi trodde att han blev straffad, slagen av Gud, förnedrad.
Han blev pinad för våra brott, sargad för våra synder,
han tuktades för att vi skulle helas, hans sår gav oss bot...
Jesaja 53:1-5
No comments:
Post a Comment