Segla, snegla

Att lära sig segla, är inte att läsa en bok om segling utan att följa med Pelle och Birgit ut på Vänern en dag när det blåser som värst för att se hur man gör, för att känna hur det är att hinna bli sjösjuk när man går på toaletten och ramla ihop i en liten hög när båten håller på att välta och klamra sig fast lite tafatt i nåt räcke i ett hörn och samtidigt se Pelle stå trygg och stabil vid ratten njutande i fulla drag av farten, vinden i ansiktet, solen och regnet också när det kommer. Just för att han vet att det bär, att båten inte välter. För att lyssna på Pelles övertygande resonemang om saken, men mest för att känna vila i hans och Birgits långa erfarenhet av segling. För att attraheras av deras mod och förtjusning över att kasta loss, att våga bryta upp och låta vinden bära iväg med dem. Men också för att lyssna på dråpligheter och olika missöden på sjön. Och att få ligga i hamn, njuta av kvällssolen, äta dumle och se tillbaka på en dag ute på sjön och dela deras hyllning, häpenhet och lovsång till Honom som gör allt möjligt.

Att lära sig leva, trons äventyr. Efterföljelsen. Det är också någonting åt det hållet.
Uppbrott, vandring, följa efter någon annan än mig själv, gemensamhet, häpenhet. Hemåt.