morfars mandolin

jag har suttit framför Youtube ett par kvällar nu med mandolinlektioner. lite fånigt men ganska roligt. har nämligen tänkt ett tag att jag ska lära mig lite mer ordentligt. så bytte jag strängar igår och kände att det kanske var dags. dels för strängbyte. de var troligen runt 30 år gamla. och dels för lite mandolinundervisning på youtube alltså. mandolin är ett småfestligt instrument. vi var några här hemma som konstaterade att mandolin kanske inte var jättehippt när vi var små dock.

och det är lite konstigt det där hur saker som tidigare varit helt otänkbara, töntiga, fula, tråkiga helt plötsligt eller successivt kan börja slå an något hos en, börja låta välljudande i ens öron, vara vackert för ens blick osv. när jag var liten visste jag till exempel att jag alltid skulle förakta dragspel och att jag aldrig skulle lyssna på nåt så plojigt som countrymusik. nuförtiden tjatar jag gärna lite för att få med min dragspelande kompis martin när det ska till att spelas, och få saker i staden örebro ger mig så mycket sommarkänslor som när de dragspelande finska romerna (eller vilka de nu

är) börjar dyka upp i vart och varannat gathörn och fylla stadskärnan med musik som berättar allt möjligt om livet, sommaren, kärleken. och numera ligger den mig varmt om hjärtat, bluegrasscountryn, med det snabba banjoplonket, det svängiga gitarrharvandet,

mandolinchopsen, de varma dobrosolona, växelbasen och den vackra men resoluta fiolen.

ja det är ett och annat man vet om framtiden och om sig själv när man är liten, som liksom ska komma lite på skam då o då. som den där dagen man finner sig själv framför en dator i färd med att lära sig spela på morfars mandolin. på fullt allvar.

och det verkar liksom pågå.

vad vet du till exempel att du aldrig kommer börja göra, söka efter, älska? spela säckpipa? gå i kloster? köpa hund? cykla vätternrundan?