Ett första livstecken från Managua, Nicaragua

Som de flesta av er som läser min sporadiska blogg troligen vet så har jag gett mig iväg på en resa av det mer sällsynta slaget ur mitt livs perspektiv. Har rest till Nicaragua i Centralamerika tillsammans med mor och far och min brors familj, dvs Daniel (hermano), Jonathan (sobrino) och Jenne (cuñada). Jenne är nicaraguanska och under de första tre veckorna här kommer vi åka runt och besöka familj, släkt och vänner till Jenne och hennes familj (mer om dom senare). Och här kan man snacka om extended family, det vimlar av morbröder, farbröder, mostrar och kusiner.

Vi är nu framme i Managua, bor hos Jennes mamma Isabel, och resan har gått bra osv. Gott att vara på plats! Värmen är skön och lite klibbig. Geckoödlan är liten och ofarlig men låter som en skallerorm.

Men innan dess, knappt två dygn på galna Manhattan.

Och det var ju verkligen överväldigande på så många sätt samtidigt!

En stad av ljus...

Och av hus som helt enkelt är högre än man kan fatta...

Och med Times Square, en slags totalt hänförande och därför ständigt självuppfyllande marknadsföringsorgie av skyltar som blinkar budskap, som är mycket större än man kan fatta, helt enkelt, Skyltarna alltså.

En stad med gula bilar hela tiden och överallt som tutar o typ tävlar...

Och en stad med många städer, Chinatown, little Italy, spanish Harlem, East side village osv...

En vacker stad, med vackra människor. Bland annat...

Men nu är jag som sagt på plats i Nica och det känns konstigt och härligt, och nästan vad som helst kan hända. Hör av mig!