Mi casa es tu casa

Hej vänner!
Hunnit med en hel del senaste dagarna. Bland annat bestigit en vulkan med feber. Det var roligt men lite dumt. Sen spelade jag dessutom fotboll med några av Jennes småkusiner efteråt. Svettigt, roligt och dammigt, men jag tror tyvärr febern tog lite ny fart. Därför har jag haft en vilodag idag. Då är det trevligt att sitta och spela gitarr och småsjunga på takterassen där det brukar fläkta skönt, och att titta på typ gamar och att lyssna på alla roliga försäljare som går runt i bostadsområdena och skriker. Det vanligaste som man köpa är nog cosas del horno, det vill säga "saker från ugnen", kan va lite vad som helst. Idag åt jag nåt som smakade lite som banankaka, fast sämre.



Vi är lite som exotiska ufon här i Managua. Trots att det är landets huvudstad är det relativt sällsynt med folk utifrån här, eller "chelis", ett inte helt smickrande smeknamn på vitingar. Staden mer eller mindre totalförstördes av en jordbävning under 70-talet och har liksom aldrig riktigt hämtat sig. Idag är staden märkligt svår att överblicka, det finns liksom inget centrum. Trots att det bor 1,5 miljoner människor här känns den ändå inte riktigt som en stad, mer som en jättestor förort. Och ser man Managua lite ovanifrån ser den mer ut som en skog på grund av den låga bebyggelsen och den myckna grönskan. En annan anledning till ufo-statusen verkar ha att göra med en gammal kvarleva av eurocentrisk karaktär. Gerardo, en av Jennes bröder, berättade att i alla sagoböcker från när han var liten var prinsen och hjälten blond och blåögd. Det har förstås gett upphov till vissa skumma ideal som, delvis, dröjer sig kvar.



Lär mig mer spanska för varje dag (förstås). Det går ganska snabbt när förutsättningarna är de rätta. Helgen har vi t ex tillbringat i Granada, en vacker gammal stad i klassisk kolonialstil. Där bor större delen av Jennes släkt, med Jennes mormor Griseldas och morfar Absalons hem som utgångspunkt. I andra hus på gården bor flera av barnens familjer. Där kan nästan ingen engelska så det är spanska som gäller. Frustrerande och tålamodskrävande men framförallt roligt.
Människor är vänliga och gästfriheten stor hos alla vi besöker. Mi casa es tu casa, - mitt hus är ditt hus.

Stora är även kontrasterna. Men mer om dom senare.



Och så har jag hunnit med en "Babyshower" också. Nåt slags importerat nordamerikanskt jippo där man överöser ett ännu ofött barn med massa presenter. Lite konstigt men trevligt.



Strax bär det iväg till ön Ometepe som ligger i den stora Nicaraguasjön, för några dagars lite mer lågintensiv semester.
Och i början av nästa vecka, blir det om möjligt ännu softare, med ett dygn på rekreationsorten Montelimar vid stillahavskusten, innan mor och far reser åter till Sverige på torsdag.

Bilderna här är lite blandade motiv, får reda ut detaljerna på hemmaplan...

Gott att veta att ni följer med mig här!