Sista från Nicaland...

Sista inlägget från detta äventyr.
Inlägget nedan skrev jag egentligen i måndags i Managua, men jag lyckades inte publicera det av någon anledning. Därför publicerar jag det först nu, väl hemma i Karlstad hos min föräldrar. Just det, jag är hemma! Satt fast på Heathrow, London igår. Min flight till Stockholm var inställd liksom den stora majoriteten övriga flighter. Hade stått i kö för ombokning i drygt 5 timmar när det kom en man med megafon som frågade om nån ville åka till Oslo på en standbystol. Jag tog den och min tappre far och min kära syster Johanna åkte hela vägen till Gardemoen och hämtade mig. Kom i säng kl 4. Flög tillsammans med människor som hade suttit fast på Heathrow sen i lördags. Förundran och tacksamhet! Och all ära åt Gud!

***

En fin sak med den smala remsa som utgör Centralamerika är att det alltid är nära till ett världshav. Den senaste veckan har jag tillbringat några dagar på varje kust. Först vid stilla havet och ett roligt tillhåll för surfare.




På Playa de Madera finns än så länge bara en lokalt driven surflodge med en liten restaurang, några hytter för övernattning, bräduthyrning och ytterligare ett par pyttesmå matställen. Den enkla byggnaden ser ut att ha utsatts för ett urartat barnkalas och är målad i välkända färgkombinationer som symboliserar lite av varje.





Det är en fantastisk plats. Stranden, havet, vågorna som mäter flera meter (och som man liksom kan surfa inuti ni vet, eller man o man...), klipporna, lugnet och känslan av att vara avsides men ändå på framsidan.

De senaste åren har det satsats mycket på turismen i Nicaragua och om tio år lär inte playa de madera se ut som idag. Är glad att jag fick komma dit på den tiden då man fortfarande tände eldar på stranden på kvällarna för att få ljus, och på den tiden man fick ett sånt där pyttelitet hänglås till logementet som vanligtvis sitter på små rosa dagböcker.


Sen blev det även en tur till atlantkusten och den karibiska ön Great Corn Island tillsammans med bror, svägerska o brorson. Där ser det ut som i alla resebroschyrer. Palmer, vita stränder och turkost vatten.





Men inte heller Corn Island är en plats helt i turismens klor. Man landar i en karibisk vardag där alla verkar lyssna på reggae, country, Abba (deras spanska skiva) eller 80-tals ballader. Hummerfisket är den stora näringen och man gör bröd med kokosmjölk som degvätska. På söndagar går man på baseball, på torsdagar är det countrykväll. De flesta husen är enkla, med några undantag. Det byggs en del större kåkar också, men en öbo förklarade hur det ligger till. Vattnen trafikeras bland annat av knarksmugglare från Colombia och för att inte bli påkomna hivar man ibland lasten i havet. Emellanåt får enkla fiskare vita paket istället för hummer på kroken. Langosta blanca, "den vita hummern", är värd en förmögenhet och kan förstås förändra de ekomomiska förutsättningarna radikalt för den som väljer den vägen. Med knarkpengarna kan man sen t ex bygga ett större hus. Men enligt öbon för knarkpengarna otur med sig och attityden till fenomenet verkar därför ganska ambivalent på ön.
Hur som helst, ur den godtrogne turistens perspektiv, hade vi sköna dagar där!






Ett par hyfsat osannolika möten har jag hunnit med också. Träffade en av mina forna ungdomar från Hudiksvall på en bakgata i Granada häromveckan. Och på Corn Island mötte jag en man från atlantkusten som hade en vän i Sverige som också visade sig vara en vän till mig. Roligt o knäppt!





Ok. Det får räcka. Det har varit en bra tid här i Nicaland. Känner stor tacksamhet till familjen här som tagit emot mig med öppna armar och öppna hjärtan. Och tack Daniel och Jenne för kärlek och tålamod. En plats att återvända till.





Berättar mer sen, i r l. Tack ni som varit med under resan! Ses snart hemma igen, si Dios quiere.

Nåd o frid o god jul.