Mi casa es tu casa

Hej vänner!
Hunnit med en hel del senaste dagarna. Bland annat bestigit en vulkan med feber. Det var roligt men lite dumt. Sen spelade jag dessutom fotboll med några av Jennes småkusiner efteråt. Svettigt, roligt och dammigt, men jag tror tyvärr febern tog lite ny fart. Därför har jag haft en vilodag idag. Då är det trevligt att sitta och spela gitarr och småsjunga på takterassen där det brukar fläkta skönt, och att titta på typ gamar och att lyssna på alla roliga försäljare som går runt i bostadsområdena och skriker. Det vanligaste som man köpa är nog cosas del horno, det vill säga "saker från ugnen", kan va lite vad som helst. Idag åt jag nåt som smakade lite som banankaka, fast sämre.



Vi är lite som exotiska ufon här i Managua. Trots att det är landets huvudstad är det relativt sällsynt med folk utifrån här, eller "chelis", ett inte helt smickrande smeknamn på vitingar. Staden mer eller mindre totalförstördes av en jordbävning under 70-talet och har liksom aldrig riktigt hämtat sig. Idag är staden märkligt svår att överblicka, det finns liksom inget centrum. Trots att det bor 1,5 miljoner människor här känns den ändå inte riktigt som en stad, mer som en jättestor förort. Och ser man Managua lite ovanifrån ser den mer ut som en skog på grund av den låga bebyggelsen och den myckna grönskan. En annan anledning till ufo-statusen verkar ha att göra med en gammal kvarleva av eurocentrisk karaktär. Gerardo, en av Jennes bröder, berättade att i alla sagoböcker från när han var liten var prinsen och hjälten blond och blåögd. Det har förstås gett upphov till vissa skumma ideal som, delvis, dröjer sig kvar.



Lär mig mer spanska för varje dag (förstås). Det går ganska snabbt när förutsättningarna är de rätta. Helgen har vi t ex tillbringat i Granada, en vacker gammal stad i klassisk kolonialstil. Där bor större delen av Jennes släkt, med Jennes mormor Griseldas och morfar Absalons hem som utgångspunkt. I andra hus på gården bor flera av barnens familjer. Där kan nästan ingen engelska så det är spanska som gäller. Frustrerande och tålamodskrävande men framförallt roligt.
Människor är vänliga och gästfriheten stor hos alla vi besöker. Mi casa es tu casa, - mitt hus är ditt hus.

Stora är även kontrasterna. Men mer om dom senare.



Och så har jag hunnit med en "Babyshower" också. Nåt slags importerat nordamerikanskt jippo där man överöser ett ännu ofött barn med massa presenter. Lite konstigt men trevligt.



Strax bär det iväg till ön Ometepe som ligger i den stora Nicaraguasjön, för några dagars lite mer lågintensiv semester.
Och i början av nästa vecka, blir det om möjligt ännu softare, med ett dygn på rekreationsorten Montelimar vid stillahavskusten, innan mor och far reser åter till Sverige på torsdag.

Bilderna här är lite blandade motiv, får reda ut detaljerna på hemmaplan...

Gott att veta att ni följer med mig här!

Ett första livstecken från Managua, Nicaragua

Som de flesta av er som läser min sporadiska blogg troligen vet så har jag gett mig iväg på en resa av det mer sällsynta slaget ur mitt livs perspektiv. Har rest till Nicaragua i Centralamerika tillsammans med mor och far och min brors familj, dvs Daniel (hermano), Jonathan (sobrino) och Jenne (cuñada). Jenne är nicaraguanska och under de första tre veckorna här kommer vi åka runt och besöka familj, släkt och vänner till Jenne och hennes familj (mer om dom senare). Och här kan man snacka om extended family, det vimlar av morbröder, farbröder, mostrar och kusiner.

Vi är nu framme i Managua, bor hos Jennes mamma Isabel, och resan har gått bra osv. Gott att vara på plats! Värmen är skön och lite klibbig. Geckoödlan är liten och ofarlig men låter som en skallerorm.

Men innan dess, knappt två dygn på galna Manhattan.

Och det var ju verkligen överväldigande på så många sätt samtidigt!

En stad av ljus...

Och av hus som helt enkelt är högre än man kan fatta...

Och med Times Square, en slags totalt hänförande och därför ständigt självuppfyllande marknadsföringsorgie av skyltar som blinkar budskap, som är mycket större än man kan fatta, helt enkelt, Skyltarna alltså.

En stad med gula bilar hela tiden och överallt som tutar o typ tävlar...

Och en stad med många städer, Chinatown, little Italy, spanish Harlem, East side village osv...

En vacker stad, med vackra människor. Bland annat...

Men nu är jag som sagt på plats i Nica och det känns konstigt och härligt, och nästan vad som helst kan hända. Hör av mig!

tacksamhet som utgångspunkt

tänkt en hel del senaste tiden på det här med tacksamheten som utgångspunkt (snarare än som mål). tacksamheten är radikal. den sätter till exempel konsumismens mekanismer ur spel. konsumismen i bemärkelsen den ständiga berättelsen om vikten av att vara missnöjd, att ändlöst och andlöst jaga efter det som inte är. ett löftesland som går upp i rök den dag det håller vad det lovar.

men tacksamhet föder förnöjsamhet och den förnöjde upptäcker en annan berättelse. om att nuet bär livets gåva, och att jakten, jäkten nästan alltid blir en resa bort inte hem.

men konsumismens missnöje är en dominerande berättelse om verkligheten. snart sagt alla har väl blivit dumförklarade nån gång av någon telefonförsäljare som bara inte kan fatta varför man inte vill ha tre rakhyvlar eller två trisslotter gratis (exkl porto). det är korkat att säga det är bra som det är. jag har vad jag behöver. tacksamhet som en plattform att också säga nej tack.

men också tacksamheten som språngbräda när vi tar sats i våra gemenskaper. att till exempel som kristen gemenskap sträcka sig ut i det okända, kliva ut ur bekvämlighetszoner, öppna upp för det främmande, riva inre o yttre murar och låta det vara ett uttryck för tacksamhet för vad vi har, vad vi är. inte en missnöjesyttring för vad vi inte är, inte har, inte gör.

tror samma rörelse finns i olika närliggande grejer. att lära sig ta emot, mer än erövra eller ta för givet. att släppa taget, förtrösta, mer än kontrollera, förutse.

tänk till exempel vad som händer när vi läser bibelns texter för att stilla lyssna, få höra att livet är en gåva, lära oss ta emot det, äta det ord som också är bröd.

snarare än att (i nåt slags seglivat modernt högmod) läsa för att fullt ut förstå, behärska, kunna tala om Gud och livet med oberörd säkerhet, och lägga till handlingarna.

och allt verkar landa i vardagen. beskriver jag ständigt mitt liv som en missnöjesyttring (över tiden som inte räcker till, kyrkan som inte gör det den ska, kroppen som inte håller måttet) eller låter jag tacksamheten få vara del av min andning? att få äta sig mätt i gemenskap med ett gäng sköningar varje dag i veckan hjälper mig öva det perspektivet, den hållningen.

och tron, bibelläsningen, bönen, gör de mig mer eller mindre mänsklig? mer eller mindre ödmjuk? mer eller mindre enkel, glädjerik, nådefull?

tacksamhet är inte eskapism, det är att upptäcka att livet är en gåva och öva sig i att ta emot. en bra utgångspunkt för allt möjligt. som att bygga gemenskap, klaga, jubla, sörja eller äta.

roliga saker jag såg på olika ställen i sthlm i veckan. skitstor pärlplattetavla på fryshuset, babusjkahundar i stadsmissionens butik på kulturhuset mm.

På en hästrygg runt Ånnabodasjön

Turridning uppe i Kilsbergen med kollegor på den kanske vackraste höstdagen av dem alla!

Bjuder för ovanlighetens skull på ett par filmklipp här. Håll tillgodo!

hemmafixande

Nyss var de slängdag, och i lördags var det dags för fixardag här i Måsen.

Kakor och roliga maränger bakades (till söndagens härliga inflytt/

nytidsfika), frysar frostades av, ogräs rensades, växter planterades om och hyllor byggdes och sattes upp.

Dessutom var min pappa på besök och hjälpte oss göra ett historiskt avstamp i Måsens historia. (TACK PAPPA FÖR ALL HJÄLP!) Tack vare ett fantastiskt trevligt, utrymmeseffektivt och stabilt hyllsytem är Måsengaraget för första gången (misstänker jag i a f) inte bara möjligt att komma in i, utan t o m hängvänligt! Och för att fira detta invigde vi igår Kollektivet Måsens Garage Lounge. Med beatig loungemusik, ljusslingor och ett coronnspel såklart.

Lördagskvällen avslutades på bästa tänkbara sätt med grill, storytelling och spontant lägerbål ute på Oset. Jakob och Therese hade fixat efterrätten som anrättades på följande sätt: skär ett lock av en apelsin. Ät ur den. Häll i sockerkaksdeg och på med locket. Lägg i elden och låt bakas. Ät.

Det finns ju sämre grejer än go gemenskap kring en eld efter en lång arbetsdag.

Värmlandsbröllopshelg no 3

Helgens bröllop var syster Emmas och hennes Daniels. En vacker tillställning minsann. Med

strålande och varm septembersol dessutom.

Emma är en praktiskt lagd kvinna. Hon har hur många intressen som helst känns det som och inget verkar vara omöjligt för henne. Hon hade såklart sytt sin egen brudklänning.

Konceptet för syskonspexet var att återberätta Emmas liv i barbietappning. Roligt, flummigt och härligt stereotypt förstås. Bland barbievännerna på vinden hittade vi en massa andra sköningar, som gänget här intill.

Här är Emma i Kongo. Frimodig skildring av den kongolesiska vardagen?! Vi tog hur som helst alla bruna vi kunde hitta...

Emma har sjungit i många körer, osv...

B t w, insåg i helgen att vi börjar bli en lite smått internationell familj nu, min bror är gift med Jenne som kommer från Nicaragua och svåger

Daniels far Ivan är ungrare.

Mysigt.

Värmlandsbröllopshelg no 2

Frans o Julia bjöd in till bröllopsläger ute i skogen. Mycket grill och scoutkök och egen kåsa o tallrik. Sova i tält eller logement. Innan fick man skicka in en talong hur man ville ha det. Typisk franshumor, stilla tramsigt och allvarligt på samma gång. Härligt var de i alla fall!

De hade vänt på steken med vigsel på lördagkvällen. Med fest (första delen) o tal o mingel o bröllopslunch avklarat blev vigseln en härligt uppsluppen tillställning! Sen grill o dans så den gamla timrade scoutkyrkan svajade synbart.

Det finns så mycket att säga om Frans o Julia. Och mycket blev sagt i helgen. Här får de räcka med några bilder.

Värmlandsbröllopshelg no 1

Tre värmlandsbröllop på tre veckor. 1 av 3 gick av stapeln i helgen som var.

Elis och Carolina passar verkligen bra ihop. Aldrig varit på ett bröllop med så många hyllningstal heller tror jag. En av Elis många fina sidor som lyftes upp är att han alltid tror och tänker så gott om människor han möter. En fantastiskt attraktiv sida måste jag säga. På ett sätt var det som att lyssna på en serie vittnesbörd om kraften i ett liv som på något sätt får spegla Jesus sinnelag.

En bröllopsfest kan verkligen vara en lovsång och en gudstjänst, även i denna bemärkelse (kärlekens under i all ära).

Näverlur. Eller fäbodvuvuzela? Ett instrument i tiden!

Har även hunnit umgås lite med brorson Jonathan och mi cuñada Jenne. Jonathan har redan börjat slänga sig med både svenska och spanska uttryck. Mamma Jenne som är ett språkgeni är förstås redan tvåspråkig men uppfinner ändå (ofrivilligt) med jämna mellanrum endel spännande uttryck. Såsom "javisp" (javisst), "pyttimamma" (pyttipanna), och nu i helgen dök "bredbar dator" upp (bärbar dator), och blev ett intressant förslag på en lite oväntad utvecklingslinje på teknologins område.