Stilla havet och galna bussar

Ytterligare en vecka har gått och mor o far är tryggt hemma i Karlstad igen. Själv blir jag alltså kvar här ytterligare knappt fyra veckor. Från och med måndag och två veckor framåt blir det spanskastudier i Granada.

Senaste veckan har varit lika späckad som de föregående. Vi har hunnit med några dagar på vackra vulkanön Ometepe, ett dygn vid Stilla havets strand på en rekreationsanläggning, en marknadsdag, lite fågelskådning, och igår kväll, nåt slags julpyssel, mm.

När vi hade vårt rekreationsdygn passade vi på att ge pappa en försenad farsdagspresent. Skön åkning på stilla havets strand.




Jenne har en härlig familj. Den består av mamma Isabel som alltså bor i Managua, pappa Javier som bor norrut i staden Leon. Och tre yngre bröder, Javier, Gerardo och Randy. Alla har det gemensamt att de gärna diskuterar, är rättframma, sociala och att de skrattar mycket och liksom bullrande.







Isabel är en kämpe och förebild på många sätt. Bland annat arbetar hon med ett projekt som syftar till att utbilda och hjälpa kvinnor till arbete. Efter olika typer av hantverkskurser och kurser i ekonomihantering och bokföring får många kvinnor möjlighet att genom mikrokrediter starta egna små näringsverksamheter. Isabel bär på många fantastiska berättelser om kvinnor i utsatta situationer som kommit i kontakt med detta arbete och som upprättats till en ljusare vardag och framtid. Organisationen bakom är ett samarbete mellan en grupp i Wisconsin och Nicaragua.

På förmiddagen idag var vi på en avslutningsfest för de senaste kursdeltagarna. Det bjöds på diplomutdelning och fina vittnesbörd om projektets betydelse, landets kvinnoombudsman gästtalade (en kvinna förstås, befattningsbenämningen blir inte lika knasig på spanska), det var försäljning av kursdeltagares alster och musikunderhållning. Och mitt i allt blev jag såklart uppbjuden till dans. Det fångades tyvärr på film, som Isabel dessutom bad att få skicka till Wisconsin i nåt slags fundraisingsyfte...






Att transportera sig i Nicaragua är ett kapitel för sig. Det blir mycket buss och taxi om man ska nånstans. Det är billigt och de flesta kör som galningar. Dåliga vägar på sina håll gör resorna ännu mer äventyrligt skumpiga. Första gången jag åkte buss här kändes det som jordens undergång var nära och att det liksom var bråttom till nån farkost som skulle ta oss ifrån den här planeten! Så känns det inte alltid. Men oftast går det för fort och är trångt och så spelas det musik på discovolym. Bussarna är ofta privatägda och trafiken organiseras genom koopertiv, vilket avspeglas i att bussarna är personligt pimpade i roliga färger med en massa bilbelord på väggarna och olika ljusslingor i fönstren, vilket i sin tur bidrar ännu mer till discokänslan.








På marknaden. Alla frälsare samlade... Sandino uppe till vänster är en nationalhjälte som bland annat gett namn till ett politiskt parti, Sandinistpartiet (FSLN).




Kaffebönor o ananasplantor, det är här dom finns, och ja, färsk ananas här i trakterna är fina grejer! Erkänner det. Här växer så mycket härliga grejer. Häromdagen strövade vi runt i en stor fruktträdgård som tillhör släktingar till familjen. Det var verkligen överväldigande. Mango, avokado, apelsiner, papaya, citroner, mandariner, grapefrukt, andra citrusfrukter som söta citroner och sura apelsiner, många olika typer av bananträd, kokospalmer och mycket annat. Tänk att ha en stor gård där du kan skörda allt detta!





Vi tog en tur ut i skogen till en plats där chocoyos häckar. Chocoyos är ett slags stora gröna undulater. Plötsligt stod vi framför en lodrät, porös bergvägg där fåglarna bodde i hålor. De flög i stora flockar över våra huvuden. Även nicas har dessa fåglar som burfåglar. Det finns en märklig berättelse om Jennes mormor Griselda som hade en Chocoyo i bur på gården. Fåglarna lär trivas bäst i sällskap (och utan burskap antar jag...) och en dag hade en fri chocoyo hörsammat den ensammes locksång och flyttat in i buren. Kärlek framför frihet alltså. Skumt hur som helst :-)


Ta hand om varandra därhemma!
Hasta pronto.

Mi casa es tu casa

Hej vänner!
Hunnit med en hel del senaste dagarna. Bland annat bestigit en vulkan med feber. Det var roligt men lite dumt. Sen spelade jag dessutom fotboll med några av Jennes småkusiner efteråt. Svettigt, roligt och dammigt, men jag tror tyvärr febern tog lite ny fart. Därför har jag haft en vilodag idag. Då är det trevligt att sitta och spela gitarr och småsjunga på takterassen där det brukar fläkta skönt, och att titta på typ gamar och att lyssna på alla roliga försäljare som går runt i bostadsområdena och skriker. Det vanligaste som man köpa är nog cosas del horno, det vill säga "saker från ugnen", kan va lite vad som helst. Idag åt jag nåt som smakade lite som banankaka, fast sämre.



Vi är lite som exotiska ufon här i Managua. Trots att det är landets huvudstad är det relativt sällsynt med folk utifrån här, eller "chelis", ett inte helt smickrande smeknamn på vitingar. Staden mer eller mindre totalförstördes av en jordbävning under 70-talet och har liksom aldrig riktigt hämtat sig. Idag är staden märkligt svår att överblicka, det finns liksom inget centrum. Trots att det bor 1,5 miljoner människor här känns den ändå inte riktigt som en stad, mer som en jättestor förort. Och ser man Managua lite ovanifrån ser den mer ut som en skog på grund av den låga bebyggelsen och den myckna grönskan. En annan anledning till ufo-statusen verkar ha att göra med en gammal kvarleva av eurocentrisk karaktär. Gerardo, en av Jennes bröder, berättade att i alla sagoböcker från när han var liten var prinsen och hjälten blond och blåögd. Det har förstås gett upphov till vissa skumma ideal som, delvis, dröjer sig kvar.



Lär mig mer spanska för varje dag (förstås). Det går ganska snabbt när förutsättningarna är de rätta. Helgen har vi t ex tillbringat i Granada, en vacker gammal stad i klassisk kolonialstil. Där bor större delen av Jennes släkt, med Jennes mormor Griseldas och morfar Absalons hem som utgångspunkt. I andra hus på gården bor flera av barnens familjer. Där kan nästan ingen engelska så det är spanska som gäller. Frustrerande och tålamodskrävande men framförallt roligt.
Människor är vänliga och gästfriheten stor hos alla vi besöker. Mi casa es tu casa, - mitt hus är ditt hus.

Stora är även kontrasterna. Men mer om dom senare.



Och så har jag hunnit med en "Babyshower" också. Nåt slags importerat nordamerikanskt jippo där man överöser ett ännu ofött barn med massa presenter. Lite konstigt men trevligt.



Strax bär det iväg till ön Ometepe som ligger i den stora Nicaraguasjön, för några dagars lite mer lågintensiv semester.
Och i början av nästa vecka, blir det om möjligt ännu softare, med ett dygn på rekreationsorten Montelimar vid stillahavskusten, innan mor och far reser åter till Sverige på torsdag.

Bilderna här är lite blandade motiv, får reda ut detaljerna på hemmaplan...

Gott att veta att ni följer med mig här!

Ett första livstecken från Managua, Nicaragua

Som de flesta av er som läser min sporadiska blogg troligen vet så har jag gett mig iväg på en resa av det mer sällsynta slaget ur mitt livs perspektiv. Har rest till Nicaragua i Centralamerika tillsammans med mor och far och min brors familj, dvs Daniel (hermano), Jonathan (sobrino) och Jenne (cuñada). Jenne är nicaraguanska och under de första tre veckorna här kommer vi åka runt och besöka familj, släkt och vänner till Jenne och hennes familj (mer om dom senare). Och här kan man snacka om extended family, det vimlar av morbröder, farbröder, mostrar och kusiner.

Vi är nu framme i Managua, bor hos Jennes mamma Isabel, och resan har gått bra osv. Gott att vara på plats! Värmen är skön och lite klibbig. Geckoödlan är liten och ofarlig men låter som en skallerorm.

Men innan dess, knappt två dygn på galna Manhattan.

Och det var ju verkligen överväldigande på så många sätt samtidigt!

En stad av ljus...

Och av hus som helt enkelt är högre än man kan fatta...

Och med Times Square, en slags totalt hänförande och därför ständigt självuppfyllande marknadsföringsorgie av skyltar som blinkar budskap, som är mycket större än man kan fatta, helt enkelt, Skyltarna alltså.

En stad med gula bilar hela tiden och överallt som tutar o typ tävlar...

Och en stad med många städer, Chinatown, little Italy, spanish Harlem, East side village osv...

En vacker stad, med vackra människor. Bland annat...

Men nu är jag som sagt på plats i Nica och det känns konstigt och härligt, och nästan vad som helst kan hända. Hör av mig!

tacksamhet som utgångspunkt

tänkt en hel del senaste tiden på det här med tacksamheten som utgångspunkt (snarare än som mål). tacksamheten är radikal. den sätter till exempel konsumismens mekanismer ur spel. konsumismen i bemärkelsen den ständiga berättelsen om vikten av att vara missnöjd, att ändlöst och andlöst jaga efter det som inte är. ett löftesland som går upp i rök den dag det håller vad det lovar.

men tacksamhet föder förnöjsamhet och den förnöjde upptäcker en annan berättelse. om att nuet bär livets gåva, och att jakten, jäkten nästan alltid blir en resa bort inte hem.

men konsumismens missnöje är en dominerande berättelse om verkligheten. snart sagt alla har väl blivit dumförklarade nån gång av någon telefonförsäljare som bara inte kan fatta varför man inte vill ha tre rakhyvlar eller två trisslotter gratis (exkl porto). det är korkat att säga det är bra som det är. jag har vad jag behöver. tacksamhet som en plattform att också säga nej tack.

men också tacksamheten som språngbräda när vi tar sats i våra gemenskaper. att till exempel som kristen gemenskap sträcka sig ut i det okända, kliva ut ur bekvämlighetszoner, öppna upp för det främmande, riva inre o yttre murar och låta det vara ett uttryck för tacksamhet för vad vi har, vad vi är. inte en missnöjesyttring för vad vi inte är, inte har, inte gör.

tror samma rörelse finns i olika närliggande grejer. att lära sig ta emot, mer än erövra eller ta för givet. att släppa taget, förtrösta, mer än kontrollera, förutse.

tänk till exempel vad som händer när vi läser bibelns texter för att stilla lyssna, få höra att livet är en gåva, lära oss ta emot det, äta det ord som också är bröd.

snarare än att (i nåt slags seglivat modernt högmod) läsa för att fullt ut förstå, behärska, kunna tala om Gud och livet med oberörd säkerhet, och lägga till handlingarna.

och allt verkar landa i vardagen. beskriver jag ständigt mitt liv som en missnöjesyttring (över tiden som inte räcker till, kyrkan som inte gör det den ska, kroppen som inte håller måttet) eller låter jag tacksamheten få vara del av min andning? att få äta sig mätt i gemenskap med ett gäng sköningar varje dag i veckan hjälper mig öva det perspektivet, den hållningen.

och tron, bibelläsningen, bönen, gör de mig mer eller mindre mänsklig? mer eller mindre ödmjuk? mer eller mindre enkel, glädjerik, nådefull?

tacksamhet är inte eskapism, det är att upptäcka att livet är en gåva och öva sig i att ta emot. en bra utgångspunkt för allt möjligt. som att bygga gemenskap, klaga, jubla, sörja eller äta.

roliga saker jag såg på olika ställen i sthlm i veckan. skitstor pärlplattetavla på fryshuset, babusjkahundar i stadsmissionens butik på kulturhuset mm.

På en hästrygg runt Ånnabodasjön

Turridning uppe i Kilsbergen med kollegor på den kanske vackraste höstdagen av dem alla!

Bjuder för ovanlighetens skull på ett par filmklipp här. Håll tillgodo!

hemmafixande

Nyss var de slängdag, och i lördags var det dags för fixardag här i Måsen.

Kakor och roliga maränger bakades (till söndagens härliga inflytt/

nytidsfika), frysar frostades av, ogräs rensades, växter planterades om och hyllor byggdes och sattes upp.

Dessutom var min pappa på besök och hjälpte oss göra ett historiskt avstamp i Måsens historia. (TACK PAPPA FÖR ALL HJÄLP!) Tack vare ett fantastiskt trevligt, utrymmeseffektivt och stabilt hyllsytem är Måsengaraget för första gången (misstänker jag i a f) inte bara möjligt att komma in i, utan t o m hängvänligt! Och för att fira detta invigde vi igår Kollektivet Måsens Garage Lounge. Med beatig loungemusik, ljusslingor och ett coronnspel såklart.

Lördagskvällen avslutades på bästa tänkbara sätt med grill, storytelling och spontant lägerbål ute på Oset. Jakob och Therese hade fixat efterrätten som anrättades på följande sätt: skär ett lock av en apelsin. Ät ur den. Häll i sockerkaksdeg och på med locket. Lägg i elden och låt bakas. Ät.

Det finns ju sämre grejer än go gemenskap kring en eld efter en lång arbetsdag.