verkar va nåt slags projekt

som min granne har.
hon har lyssnat på samma låt i flera veckor nu. och hör jag inte fel så försöker hon dessutom tolka den. gitarr och sång. det är ju bra.
men idag har det gråtits. länge och högljutt därinne.
kastas momentant mellan känslan att vilja gå in och säga "jag har bakat sockerkaka, fika o prata?" och förnuftet som förklarar för mig att då kommer hon förstå att hela huset hör hennes agony. och det blir inte bättre då.

även om jag tror att det där med sårbarhet-öppenhet-möte är nånting fantastiskt är det nog tur att saker hindrar en ibland. välvilja-integritet är liksom också en balansakt.

men oftast. vad är det som hindrar mig från att baka en sockerkaka till grannen (som inte gråter vad man vet), eller att ge en chokladkaka till den bittre busschauffören (även om det kan komma lite hastigt på) eller att prata med folk på tåget (vem som helst)?

eftersom jag vet hur ofta det välsignas är det ju bara konstigt egentligen.

nu har hon slutat gråta förresten. frid, ny glädje, somnat eller apati? lite svårt att veta.

Livet som seriefigur på slottet

I ett slott blir man en seriefigur. Hur blir man inte en seriefigur i ett slott? Pilgrims höstmöte på Bjärka Säby gör mig liten och platt och glad och svår. Det är svårt att verkligen delta, ta del, när man är platt och bara vill ha garderober och speglar att gå in i hela tiden. Det är inte alltid självklart lätt att koncentrera sig i skuggan av saker som är gamla, men fina och svåra att förstå.Men någon blåser in lite luft. Så att man blir lite oplatt. Och väldigt mycket får liv, har liv, ser liv.

Men jag börjar förstå min utgångspunkt. Svaren vi får, skatten vi gräver i på Bjärka Säby slott, i kristna traditioner med saker som funnits länge nu, bland kyrkofäder som kan det där med att leva livet i öknen, vart pekar de? vart leder de? vart måste de leda? I min enfald har jag tänkt att det fanns en klar gemensam idé, längtan. In i Kristi kropp, in i funktion och tillbedjan i våra egna trakter och andras häromkring.
Förvirrat, lite sorgset börjar jag ana att det trots allt finns en annan idé. Kristen-på-egen-hand-eftersom-det-inte-finns-någon-församling-som-fyller-mina-behov-idén. Vem är då "Vilse i församlingen"?

Men när är det risk att vi som strävar så efter trons självklara förtröstan och det utgivande livet i gemenskap, "tron ges oss i varje enskilt ögonblick", slutar förtrösta på att Gud faktiskt gör oss till de vi är? När börjar vi leva som om vi istället skulle bli mindre och mindre människa? Var går gränsen mellan att ge upp sig själv och ge upp?