I ett slott blir man en seriefigur. Hur blir man inte en seriefigur i ett slott? Pilgrims höstmöte på Bjärka Säby gör mig liten och platt och glad och svår. Det är svårt att verkligen delta, ta del, när man är platt och bara vill ha garderober och speglar att gå in i hela tiden. Det är inte alltid självklart lätt att koncentrera sig i skuggan av saker som är gamla, men fina och svåra att förstå.Men någon blåser in lite luft. Så att man blir lite oplatt. Och väldigt mycket får liv, har liv, ser liv.
Men jag börjar förstå min utgångspunkt. Svaren vi får, skatten vi gräver i på Bjärka Säby slott, i kristna traditioner med saker som funnits länge nu, bland kyrkofäder som kan det där med att leva livet i öknen, vart pekar de? vart leder de? vart måste de leda? I min enfald har jag tänkt att det fanns en klar gemensam idé, längtan. In i Kristi kropp, in i funktion och tillbedjan i våra egna trakter och andras häromkring.
Förvirrat, lite sorgset börjar jag ana att det trots allt finns en annan idé. Kristen-på-egen-hand-eftersom-det-inte-finns-någon-församling-som-fyller-mina-behov-idén. Vem är då "Vilse i församlingen"?
Men när är det risk att vi som strävar så efter trons självklara förtröstan och det utgivande livet i gemenskap, "tron ges oss i varje enskilt ögonblick", slutar förtrösta på att Gud faktiskt gör oss till de vi är? När börjar vi leva som om vi istället skulle bli mindre och mindre människa? Var går gränsen mellan att ge upp sig själv och ge upp?
7 comments:
jag har en känsla av att det är längtan som bliivt så stark att man har blivit paralyserad och inte ser att det är att man längtar som gör att man kvävs till tystnad-individualism
(L: apatin, ja.)
Kanske är det när man slutar tänka att man är (kan vara som) en seriefigur som man ger upp. När man börjar tänka att det är omöjligt att gå in i en garberob och komma ut i ett fantastiskt, men utmanande, vinterlandskap. Eller när man börjar tänka att speglar alls inte kan tala. Eller när man hittar en glassko i slottets trappa och inte tänker att det skulle kunna finnas någon som saknar den.
Alla dessa figurer må se platta ut, men fatta vilka äventyr de får vara med om - och hur mycket beskydd de har över sig när de är ute på farliga uppdrag!
"Vilse i församlingen" kanske ibland är förväxlat med "Stiltje i församlingen". För om Gud är outgrundligt stor och oändlig och fantastisk kanske det till och med vore eftersträvansvärt att bli lite med vilse - i Honom.
Kanske, kanske.
ja kanske, kanske.
vara vilse i Gud. ja då är det nog som det ska! Om vi lever, rör oss och finns till i Honom måste vi ju kunnna vara vilse i Honom också. Värre är att vara vilse nån annastans. Eller kanske snarare när vi får för oss att det att vara vilse är samma sak som att var ensam, t ex?
Vilse på egen hand, vilse utan(för) Gud.
Vilse med Gud, i Gud.
Vilse tillsammans!
Vilse Borta.
Vilse Hemma.
Exakt (kanske)!
Beror väl på riktningen, eller om det rör sig alls. Stiltje, bortåt, hemåt.
"Du människa, som menar att du är ensam, du är inte ensam.
Gud finns, och han är Gud för dig"
...var det nån klok man (tror jag) som sa. Kan ha varit Stinissen, eller så kan det ha varit nån han har citerat. Vet inte, men man måste väl inte veta heller.
HEJ!
vi har det varmt vi där borta i afrika
hoppas du har det bra vi kan kanske skriva en sång om våran resa sen när vi kommer hem, eller flera finns det nog rum för.
många saker att berätta men det visste vi ju. hälsa alla kramar
(om någon frågar något om önskemål för julfesten kan du väl säga att jag önskar DANS annars blir jag galen eller säg inte att jag blir galen säg att jag blir glad om det blir dans. ) kram igen
hopp och hej leverpastej. hopp
det finns mycket hopp för jorden från det här perspektivet. jag skulle ´kunna jobba hemma länge för att det är sant och veta att kyrkan växer här. nåden.
lalallallala
inget nytt händer här? lalallala idag har vi plockat papaya
Post a Comment