goder jul

jaha.

jag har blivit häcklad för mitt söliga bloggande vilket inte är mer än rätt förstås. häcklandet alltså. så låt mig nu försöka hålla liv i detta sölande genom ett nytt inlägg.

den stora häpnaden häromdagen var att se pappa utan mustasch för första gången i mitt liv. ett slags flamsig chock blev det och flera känslor på samma gång.

nu när det precis lagt sig är det dags att häpna igen. det visar sig nämligen att Han är kommen till oss. Kristus. Gud berättar återigen för oss om hur allt ligger till.

Han berättar genom att leva ett liv.

Med allt vad det innebär. "Ett barn är fött..." och så är det igång. Men om Gud har valt att berätta allt så och att göra allt så då har förstås varje del mycket att berätta. Stort näringsvärde. Djup ropar till djup. Mättad. Den dryper av innebörd, som en man som heter Göran skulle ha sagt. Om vem Gud är, vem du är, vem jag är, vilka vi är när Gud är den Gud är osv. Ett slags julbord. Ett härligt pågående. Att äta långsamt långsamt. Ta in bit för bit. Om och om igen.

Goder jul alla ni!

Är du en kastare?

Träffade en vän häromdagen som visade sig vara en kastare. Precis som jag. En kastare är en som i vissa sällsynta situationer måste kasta nånting. Det kan ofta handla om så banala saker som ett nederlag i t ex tvspel. Tänk dig (om det går) att du ägnat ca 10 timmar åt att spela igenom Serie A (högsta italienska fotbollsligan) på ditt Pro Evolution Soccer-tvspel och du håller på att vinna ligan med typ Juventus och i sista matchen gör din motståndare typ Inter mål på övertid på en omöjlig frispark och du kommer tvåa. Jag vet. Det kan va svårt att leva sig in. Men hur som helst då kan det hända att du känner att du måste kasta något. Vad som helst. In i väggen liksom. Om du känner så, då är du en kastare.

Min vän var alltså tvungen att kasta nåt häromdagen. Det fick bli den här buddy-jesus. Så den kasta han i väggen. Det kan man liksom se på den.

Tur att han hade två.

second hand-djur

cool kavaj?

var på myrorna idag efter lunch. blev kvar ett bra tag. lisa som var med skulle ju pröva pälsar o sånt. hon passar ju i det mesta. men framförallt var hennes resonemang övertygande, hon menade som så att det är nog ute med militanta veganer nu. och alltså fritt fram att köpa pälsgrejer. skarpt :-)
hon prövade en rolig vit väst i kaninstuk. nån slags rävkappa och nåt lemmelliknande. men det är dyrt att bära runt på döda djur. även begagnade. så det blev inget med det. för den här gången. jag köpte kavaj o skjorta och en sån där brun halvtunn kofta med knäppning som jag vet att det brukar bli att jag använder.
man måste öva på second handshopping förstår jag mer o mer nu. ta tid på sig. att kolla o pröva o orka pröva fast det ser flummigt fel ut men är rätt osv.

apropå djur. läste på DN.se att man använder kaniner från stockholm som bränsle i värmland. vem kom på den härliga idén?

kolla vilken söt förresten. satt o kolla på min cykel alldeles övergiven utanför ica. hur som helst den klär nog bäst i sig själv och fungerar troligen redan som bränsle i form av gemenskap och sängvärmare hos nån liten tant här i krokarna.

headshots

First-person shooter heter det när man spelar tv-spel där man går runt och skjuter folk och annat och bara ser vapnet framför sig. Det finns andra, större möjligheter att leva sig in i spelet då antar jag. Några grabbar sitter som klistrade framför en dator på caféet där jag jobbar. Ett first-person shooter-spel med hård musik. Det är nån form av zombietema.

Jag frågar Sebbe, som spelar, om det gör nån skillnad om man skjuter zombierna i huvudet istället för nån annanstans på kroppen. Det gör det. (dum fråga!) Då krävs inte lika många skott för att de ska dö. ju.

Sebbe är duktig.

Han förklarar "Jag tränar på headshots för att få bättre karaktär."

Vad gör du i ditt liv för att få bättre karaktär?

kramas?

Får i björnakläder

När jag o en kompis åkte buss från karlstad till örebro härom veckan fick vi se nåt som liknade en liten björnfamilj ute på ett fält. En stämning av lätt upprymdhet infann sig. Kändes lite skumt och rätt otroligt, men hur som helst valde vi det spåret. Vi hade sett björn.
När jag nu kom åter till karlstad och delade vår anekdot för föräldrar och dylikt visade det sig att det hela hade varit uppe en vända i lokalpressen. Flera hade alltså spanat björnfamilj. Några hade till och med stannat och fotat. 60 bilder med mobilkamera hann det bli innan kikarn åkte fram. Då visade det sig vara förrymda får. Ovanligt stora och ovanligt bruna. Till vårt och hela värmlands förtret.

Får i björnakläder alltså.
En ovanligt komplicerad metafor som säkert fångar allt möjligt i samtidsklimatet.
Några förslag på djupa analogier?

nåd som räcker hit o dit

fint att kunna ana det ena och det andra ibland. och det vi inte kan ana det får andra ana åt oss. när det lutar uppför kan man ana att perspektiven ska få bli större, rikare, kanske ljusare. ungefär som för Frodo. ju närmare Mordor o Domedagsberget, desto tyngre, mörkare, och ljusare...

och mellan alla bestigningar kan man få nåd så det räcker till goda skogspromenader i kvällsljus av försommarsort med bror och litet brorsbarn. ändå.

sånt som pekar på vår

vår i karlstad och på andra ställen och på många olika sätt också.

vårtecken finns det flera sorter.

lillkycklingen till exempel (med mobilkameraskärpa) har försökt erövra soffbordet ett tag nu. tänkt att "de vore ju nice" och "de kan väl inte va så svårt" och liknande.
men våren tar tid på sig, den är svår att erövra. kan bara tas emot, försiktigt och i stilla tillit, och detta är nåt lillkycklingen försöker lära sig nu.

när börjar en man kalla sin kvinna för mamma? nånstans i samband med föräldraskapet troligen. lite skumt men mest vackert. jag gillar att moderskapet o faderskapet o för min del fabrorskapet tar sin utgångspunkt och liksom definieras i nånting helt annat än sig själv, i nånting helt nytt, ett nytt liv. vårtecknet heter jonathan och verkar visa prov på stor tillit och stor förmåga att ta emot livet. det är nog vad som kännetecknar honom allra mest. att han tar emot. en stor förebild i det avseendet. han och jag satt i köket imorse och kollade på grejer. vad morgonen hade att bjuda på. förutom strålande sol, mamma (svägerska) jenne som försökte definera moderskapets tidiga skede utifrån jonathans förvånade perspektiv: "maten kommer in i köket! maten sätter sig! maten äter!" osv.

grisarna i mariebergsskogen är verkligen jättestora. de verkar också låta våren gå dem till mötes. "ingen stress, det som kommer det kommer, kolla här! lite bark! va trevligt" osv. de verkar överhuvudtaget ta emot det mesta... "maten går!" var både min o jennes spontana reaktioner för övrigt.

vår minsann!

på ett kick eller inte

visste ni att man kan bestämma sig för att göra saker, och så gör man det bara?
det kan man. skitcool!

idag gjorde jag klart några pluggrester nämligen som legat o väntat i flera månader! det bara hände. på ett kick typ. urskönt. och lite skumt ju.


och så har jag blivit farbror. de gick ju inte på ett kick direkt. med det beror kanske på vem man frågar.

(ledtråd: det är inte nån av dem ovan... de är bara nya bekanta till lille jonathan, han den nye. som nog dyker upp snart på en blogg nära dig)

hejdå!

bastun, tystnaden och ingemar

ingemar tog med mig till sin egen lilla retreatgård igår. en stuga i skogen utanför stora mellösa. ingemar säger att stugan heter Snuten. där fanns förutom några olika bodar dessutom hans egenhändigt timrade bastu. jag blir impad av såna grejer märker jag. och lite trött.

först åt vi ingemars fantastiska thaimat i stugan. det är ju välkänt att korv med bröd är det bästa som finns när man sitter i skogen. det här var en liknande upplevelse, eftersom det var typ 8 minusgrader inne. när jag började klaga lite så tog ingemar fram motorvärmaren som jag ställde i huvudhöjd på skåpet intill. rätt skönt, men jag frös ändå. ingemar tyckte nog jag var lite klen tror jag. men jag berättade att egentligen är jag ju scout o så och det här är ingen match. egentligen.

tystnaden i skogen hade jag glömt. när alla ljud saknas. så är det ju aldrig annars. inget surr från kylskåpet eller ventilationen. inga stadsljud. (bara det svaga öronsuset jag alltid går runt med.) tystnaden viktig o efterlängtad.

sen bastu. vedeldad så att man luktar lite medwurst. och snörullning och fötter som nästan domnar av krampen. konstig känsla att stå naken i snön ute i skogen och tvåla in sig och sen skopa skållhett vatten utblandat med snö över sig. nån slags frihetskänsla ändå.

stort tack ingemar! förundran och tacksamhet.

och gärna återvänder jag till Snuten och tystnaden och bastugemenskap i obygden.

jul ut annat in

har dragit lite på det. men nu måste julen ut. jag fattar ju det.

jag har tre julpynt.


minikulan

julstjärnan








och staken




har varit jättehärliga att ha framme o så. men nu åker de ut alltså.

så jag småspringer ner från julens förklaringsberg. vardagen tar emot. med störiga routerkrångel, paranoidförvaring av cykel i trånga hallen, "hopp och förtvivlan"-krukväxterna, papper mår bra i hög-teorier, nysträngad gitarr- euforier, osv.

hur som helst, bra att ljuset alltid lyser upp mörkret. o inte tvärtom. bådar gott. (det är precis vad det bådar)