På en hästrygg runt Ånnabodasjön

Turridning uppe i Kilsbergen med kollegor på den kanske vackraste höstdagen av dem alla!

Bjuder för ovanlighetens skull på ett par filmklipp här. Håll tillgodo!

hemmafixande

Nyss var de slängdag, och i lördags var det dags för fixardag här i Måsen.

Kakor och roliga maränger bakades (till söndagens härliga inflytt/

nytidsfika), frysar frostades av, ogräs rensades, växter planterades om och hyllor byggdes och sattes upp.

Dessutom var min pappa på besök och hjälpte oss göra ett historiskt avstamp i Måsens historia. (TACK PAPPA FÖR ALL HJÄLP!) Tack vare ett fantastiskt trevligt, utrymmeseffektivt och stabilt hyllsytem är Måsengaraget för första gången (misstänker jag i a f) inte bara möjligt att komma in i, utan t o m hängvänligt! Och för att fira detta invigde vi igår Kollektivet Måsens Garage Lounge. Med beatig loungemusik, ljusslingor och ett coronnspel såklart.

Lördagskvällen avslutades på bästa tänkbara sätt med grill, storytelling och spontant lägerbål ute på Oset. Jakob och Therese hade fixat efterrätten som anrättades på följande sätt: skär ett lock av en apelsin. Ät ur den. Häll i sockerkaksdeg och på med locket. Lägg i elden och låt bakas. Ät.

Det finns ju sämre grejer än go gemenskap kring en eld efter en lång arbetsdag.

Värmlandsbröllopshelg no 3

Helgens bröllop var syster Emmas och hennes Daniels. En vacker tillställning minsann. Med

strålande och varm septembersol dessutom.

Emma är en praktiskt lagd kvinna. Hon har hur många intressen som helst känns det som och inget verkar vara omöjligt för henne. Hon hade såklart sytt sin egen brudklänning.

Konceptet för syskonspexet var att återberätta Emmas liv i barbietappning. Roligt, flummigt och härligt stereotypt förstås. Bland barbievännerna på vinden hittade vi en massa andra sköningar, som gänget här intill.

Här är Emma i Kongo. Frimodig skildring av den kongolesiska vardagen?! Vi tog hur som helst alla bruna vi kunde hitta...

Emma har sjungit i många körer, osv...

B t w, insåg i helgen att vi börjar bli en lite smått internationell familj nu, min bror är gift med Jenne som kommer från Nicaragua och svåger

Daniels far Ivan är ungrare.

Mysigt.

Värmlandsbröllopshelg no 2

Frans o Julia bjöd in till bröllopsläger ute i skogen. Mycket grill och scoutkök och egen kåsa o tallrik. Sova i tält eller logement. Innan fick man skicka in en talong hur man ville ha det. Typisk franshumor, stilla tramsigt och allvarligt på samma gång. Härligt var de i alla fall!

De hade vänt på steken med vigsel på lördagkvällen. Med fest (första delen) o tal o mingel o bröllopslunch avklarat blev vigseln en härligt uppsluppen tillställning! Sen grill o dans så den gamla timrade scoutkyrkan svajade synbart.

Det finns så mycket att säga om Frans o Julia. Och mycket blev sagt i helgen. Här får de räcka med några bilder.

Värmlandsbröllopshelg no 1

Tre värmlandsbröllop på tre veckor. 1 av 3 gick av stapeln i helgen som var.

Elis och Carolina passar verkligen bra ihop. Aldrig varit på ett bröllop med så många hyllningstal heller tror jag. En av Elis många fina sidor som lyftes upp är att han alltid tror och tänker så gott om människor han möter. En fantastiskt attraktiv sida måste jag säga. På ett sätt var det som att lyssna på en serie vittnesbörd om kraften i ett liv som på något sätt får spegla Jesus sinnelag.

En bröllopsfest kan verkligen vara en lovsång och en gudstjänst, även i denna bemärkelse (kärlekens under i all ära).

Näverlur. Eller fäbodvuvuzela? Ett instrument i tiden!

Har även hunnit umgås lite med brorson Jonathan och mi cuñada Jenne. Jonathan har redan börjat slänga sig med både svenska och spanska uttryck. Mamma Jenne som är ett språkgeni är förstås redan tvåspråkig men uppfinner ändå (ofrivilligt) med jämna mellanrum endel spännande uttryck. Såsom "javisp" (javisst), "pyttimamma" (pyttipanna), och nu i helgen dök "bredbar dator" upp (bärbar dator), och blev ett intressant förslag på en lite oväntad utvecklingslinje på teknologins område.

ingen återvändo

ifall ni undrar vad som hänt med bloggens utseende så skulle jag testa att byta layout och sen gick det inte att gå tillbaka. från havsblått till skogsgrönt alltså. typiskt, eller också inte. skit samma hur som helst.

kollektivlivets slängsida

slängdag i kollektivet härom veckan.det gemensamma livet ackumulerar efterhand stora mängder saker som ingen, på nåt mystiskt vis, vill kännas vid. både skräp och oskräp. jag o kristina gjorde en riktig superrensning och körde fulla billaster till både återvinning och second hand.

det är gött att bli av med grejer som man vant sig vid bara ligger och är. typisk nystartskänsla skulle jag beskriva det som. lite av samma känsla finns i så skilda saker som att flytta in i nytt boende, börja ny termin, nytt år, borsta tänderna, duscha, bli klar med en kurs,

betala räkningar, städa. framförallt finns den känslan i mötet med kärlekens, hoppets och trons Gud. löftet om att det aldrig är kört, att ingen erfarenhet, inget mörker, ingen hopplös livssituation kan stå i vägen för Guds nydanande verk i våra liv.

men tänk att tandborstning kan ha en liten föraning av jubelår i sig! vardagshopp.

vill passa på att säga tack josefin och christian och elisabet för året tillsammans med er! glad att ha fått lära känna er är jag och att bli präglad av er på vardagsbasis.

en erfarenhet jag bär med mig från det här året är att när tillvaron är mörk och blåsig och när gemenskap (som projekt) känns svårt, så har gemenskapen (som gåva) visat sig vara som viktigast. eller kanske snarare synligast. som att först när ens ambitioner och idéer med gemenskapen faller för livets omständigheter kan man få syn på gemenskapen som nåd allena, som Guds gåva att ta emot. känner mig tacksam för det, mitt i all skit och oskit.

och tack kristina också förstås, men vi får ju nåden att fortsätta leva i måsengemenskap! och välkommen frida och så småningom therese och jakob!

tro o hopp

hittade några torkade chilisar i köket.
det här var det enda ordet jag lyckades skriva. (förutom rot, tor och ort förstås)
lite hoppfullt på nåt sätt :-)

pappa och uppståndelsedagen

promenerade med pappa till kyrkan i söndags.

han har precis avslutat en cellgiftsbehandling för en tumör i levern. i ett halvår har han undvikit större folksamlingar, inklusive gudstjänster, släktkalas, konserter, bio, affärer, etc, för infektionsrisken i samband med hans nedsatta immunförsvar.

behandlingen har varit framgångsrik. och när vi gick där tillsammans slog det oss båda att första gudstjänstbesöket efter behandlingen skulle infalla på självaste uppståndelsedagen. dagen då vi firar att livet vann och att dödens udd är bruten, fick han återvända, och på nytt fira gudstjänst!

och han gav sitt vittnesbörd i församlingens mitt. att han känt sig buren av böner och omsorger. att när en del lider, då lider hela kroppen, som det står. och han läste för oss psalm 23, herren är min herde, mig skall intet fattas, han låter mig vila på gröna ängar; han för mig till vatten där jag finner ro, ... inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig, din käpp och din stav gör mig trygg.

pappas berättelse om de senaste sex månaderna är Guds med honom.

och idag var pappa tillbaka på jobbet!

tack jesus, för ditt liv och din seger, för att du låter oss vara med, så att vi mitt i vår vardag får reflektera ljuset från korset och från den där nya morgonen som vi längtar efter så!

morfars mandolin

jag har suttit framför Youtube ett par kvällar nu med mandolinlektioner. lite fånigt men ganska roligt. har nämligen tänkt ett tag att jag ska lära mig lite mer ordentligt. så bytte jag strängar igår och kände att det kanske var dags. dels för strängbyte. de var troligen runt 30 år gamla. och dels för lite mandolinundervisning på youtube alltså. mandolin är ett småfestligt instrument. vi var några här hemma som konstaterade att mandolin kanske inte var jättehippt när vi var små dock.

och det är lite konstigt det där hur saker som tidigare varit helt otänkbara, töntiga, fula, tråkiga helt plötsligt eller successivt kan börja slå an något hos en, börja låta välljudande i ens öron, vara vackert för ens blick osv. när jag var liten visste jag till exempel att jag alltid skulle förakta dragspel och att jag aldrig skulle lyssna på nåt så plojigt som countrymusik. nuförtiden tjatar jag gärna lite för att få med min dragspelande kompis martin när det ska till att spelas, och få saker i staden örebro ger mig så mycket sommarkänslor som när de dragspelande finska romerna (eller vilka de nu

är) börjar dyka upp i vart och varannat gathörn och fylla stadskärnan med musik som berättar allt möjligt om livet, sommaren, kärleken. och numera ligger den mig varmt om hjärtat, bluegrasscountryn, med det snabba banjoplonket, det svängiga gitarrharvandet,

mandolinchopsen, de varma dobrosolona, växelbasen och den vackra men resoluta fiolen.

ja det är ett och annat man vet om framtiden och om sig själv när man är liten, som liksom ska komma lite på skam då o då. som den där dagen man finner sig själv framför en dator i färd med att lära sig spela på morfars mandolin. på fullt allvar.

och det verkar liksom pågå.

vad vet du till exempel att du aldrig kommer börja göra, söka efter, älska? spela säckpipa? gå i kloster? köpa hund? cykla vätternrundan?

Borne up by the wind of the Spirit

"Come to the edge," Jesus said.

"No," I said, "I´m afraid."

"Come to the edge," he said.
"No," I said, "I´m afraid."
"Come to the edge," Jesus said.
So I came to the edge, and he pushed me.
And together, we flew!

korståg?

ofta ser inte saker ut som man tror.

Korståg?






(alltså en slags rörelse från marginalerna...)

goder jul

jaha.

jag har blivit häcklad för mitt söliga bloggande vilket inte är mer än rätt förstås. häcklandet alltså. så låt mig nu försöka hålla liv i detta sölande genom ett nytt inlägg.

den stora häpnaden häromdagen var att se pappa utan mustasch för första gången i mitt liv. ett slags flamsig chock blev det och flera känslor på samma gång.

nu när det precis lagt sig är det dags att häpna igen. det visar sig nämligen att Han är kommen till oss. Kristus. Gud berättar återigen för oss om hur allt ligger till.

Han berättar genom att leva ett liv.

Med allt vad det innebär. "Ett barn är fött..." och så är det igång. Men om Gud har valt att berätta allt så och att göra allt så då har förstås varje del mycket att berätta. Stort näringsvärde. Djup ropar till djup. Mättad. Den dryper av innebörd, som en man som heter Göran skulle ha sagt. Om vem Gud är, vem du är, vem jag är, vilka vi är när Gud är den Gud är osv. Ett slags julbord. Ett härligt pågående. Att äta långsamt långsamt. Ta in bit för bit. Om och om igen.

Goder jul alla ni!

Är du en kastare?

Träffade en vän häromdagen som visade sig vara en kastare. Precis som jag. En kastare är en som i vissa sällsynta situationer måste kasta nånting. Det kan ofta handla om så banala saker som ett nederlag i t ex tvspel. Tänk dig (om det går) att du ägnat ca 10 timmar åt att spela igenom Serie A (högsta italienska fotbollsligan) på ditt Pro Evolution Soccer-tvspel och du håller på att vinna ligan med typ Juventus och i sista matchen gör din motståndare typ Inter mål på övertid på en omöjlig frispark och du kommer tvåa. Jag vet. Det kan va svårt att leva sig in. Men hur som helst då kan det hända att du känner att du måste kasta något. Vad som helst. In i väggen liksom. Om du känner så, då är du en kastare.

Min vän var alltså tvungen att kasta nåt häromdagen. Det fick bli den här buddy-jesus. Så den kasta han i väggen. Det kan man liksom se på den.

Tur att han hade två.

second hand-djur

cool kavaj?

var på myrorna idag efter lunch. blev kvar ett bra tag. lisa som var med skulle ju pröva pälsar o sånt. hon passar ju i det mesta. men framförallt var hennes resonemang övertygande, hon menade som så att det är nog ute med militanta veganer nu. och alltså fritt fram att köpa pälsgrejer. skarpt :-)
hon prövade en rolig vit väst i kaninstuk. nån slags rävkappa och nåt lemmelliknande. men det är dyrt att bära runt på döda djur. även begagnade. så det blev inget med det. för den här gången. jag köpte kavaj o skjorta och en sån där brun halvtunn kofta med knäppning som jag vet att det brukar bli att jag använder.
man måste öva på second handshopping förstår jag mer o mer nu. ta tid på sig. att kolla o pröva o orka pröva fast det ser flummigt fel ut men är rätt osv.

apropå djur. läste på DN.se att man använder kaniner från stockholm som bränsle i värmland. vem kom på den härliga idén?

kolla vilken söt förresten. satt o kolla på min cykel alldeles övergiven utanför ica. hur som helst den klär nog bäst i sig själv och fungerar troligen redan som bränsle i form av gemenskap och sängvärmare hos nån liten tant här i krokarna.

headshots

First-person shooter heter det när man spelar tv-spel där man går runt och skjuter folk och annat och bara ser vapnet framför sig. Det finns andra, större möjligheter att leva sig in i spelet då antar jag. Några grabbar sitter som klistrade framför en dator på caféet där jag jobbar. Ett first-person shooter-spel med hård musik. Det är nån form av zombietema.

Jag frågar Sebbe, som spelar, om det gör nån skillnad om man skjuter zombierna i huvudet istället för nån annanstans på kroppen. Det gör det. (dum fråga!) Då krävs inte lika många skott för att de ska dö. ju.

Sebbe är duktig.

Han förklarar "Jag tränar på headshots för att få bättre karaktär."

Vad gör du i ditt liv för att få bättre karaktär?

kramas?

Får i björnakläder

När jag o en kompis åkte buss från karlstad till örebro härom veckan fick vi se nåt som liknade en liten björnfamilj ute på ett fält. En stämning av lätt upprymdhet infann sig. Kändes lite skumt och rätt otroligt, men hur som helst valde vi det spåret. Vi hade sett björn.
När jag nu kom åter till karlstad och delade vår anekdot för föräldrar och dylikt visade det sig att det hela hade varit uppe en vända i lokalpressen. Flera hade alltså spanat björnfamilj. Några hade till och med stannat och fotat. 60 bilder med mobilkamera hann det bli innan kikarn åkte fram. Då visade det sig vara förrymda får. Ovanligt stora och ovanligt bruna. Till vårt och hela värmlands förtret.

Får i björnakläder alltså.
En ovanligt komplicerad metafor som säkert fångar allt möjligt i samtidsklimatet.
Några förslag på djupa analogier?

nåd som räcker hit o dit

fint att kunna ana det ena och det andra ibland. och det vi inte kan ana det får andra ana åt oss. när det lutar uppför kan man ana att perspektiven ska få bli större, rikare, kanske ljusare. ungefär som för Frodo. ju närmare Mordor o Domedagsberget, desto tyngre, mörkare, och ljusare...

och mellan alla bestigningar kan man få nåd så det räcker till goda skogspromenader i kvällsljus av försommarsort med bror och litet brorsbarn. ändå.

sånt som pekar på vår

vår i karlstad och på andra ställen och på många olika sätt också.

vårtecken finns det flera sorter.

lillkycklingen till exempel (med mobilkameraskärpa) har försökt erövra soffbordet ett tag nu. tänkt att "de vore ju nice" och "de kan väl inte va så svårt" och liknande.
men våren tar tid på sig, den är svår att erövra. kan bara tas emot, försiktigt och i stilla tillit, och detta är nåt lillkycklingen försöker lära sig nu.

när börjar en man kalla sin kvinna för mamma? nånstans i samband med föräldraskapet troligen. lite skumt men mest vackert. jag gillar att moderskapet o faderskapet o för min del fabrorskapet tar sin utgångspunkt och liksom definieras i nånting helt annat än sig själv, i nånting helt nytt, ett nytt liv. vårtecknet heter jonathan och verkar visa prov på stor tillit och stor förmåga att ta emot livet. det är nog vad som kännetecknar honom allra mest. att han tar emot. en stor förebild i det avseendet. han och jag satt i köket imorse och kollade på grejer. vad morgonen hade att bjuda på. förutom strålande sol, mamma (svägerska) jenne som försökte definera moderskapets tidiga skede utifrån jonathans förvånade perspektiv: "maten kommer in i köket! maten sätter sig! maten äter!" osv.

grisarna i mariebergsskogen är verkligen jättestora. de verkar också låta våren gå dem till mötes. "ingen stress, det som kommer det kommer, kolla här! lite bark! va trevligt" osv. de verkar överhuvudtaget ta emot det mesta... "maten går!" var både min o jennes spontana reaktioner för övrigt.

vår minsann!