tänkt en hel del senaste tiden på det här med tacksamheten som utgångspunkt (snarare än som mål). tacksamheten är radikal. den sätter till exempel konsumismens mekanismer ur spel. konsumismen i bemärkelsen den ständiga berättelsen om vikten av att vara missnöjd, att ändlöst och andlöst jaga efter det som inte är. ett löftesland som går upp i rök den dag det håller vad det lovar.
men tacksamhet föder förnöjsamhet och den förnöjde upptäcker en annan berättelse. om att nuet bär livets gåva, och att jakten, jäkten nästan alltid blir en resa bort inte hem.
men konsumismens missnöje är en dominerande berättelse om verkligheten. snart sagt alla har väl blivit dumförklarade nån gång av någon telefonförsäljare som bara inte kan fatta varför man inte vill ha tre rakhyvlar eller två trisslotter gratis (exkl porto). det är korkat att säga det är bra som det är. jag har vad jag behöver. tacksamhet som en plattform att också säga nej tack.
men också tacksamheten som språngbräda när vi tar sats i våra gemenskaper. att till exempel som kristen gemenskap sträcka sig ut i det okända, kliva ut ur bekvämlighetszoner, öppna upp för det främmande, riva inre o yttre murar och låta det vara ett uttryck för tacksamhet för vad vi har, vad vi är. inte en missnöjesyttring för vad vi inte är, inte har, inte gör.
tror samma rörelse finns i olika närliggande grejer. att lära sig ta emot, mer än erövra eller ta för givet. att släppa taget, förtrösta, mer än kontrollera, förutse.
tänk till exempel vad som händer när vi läser bibelns texter för att stilla lyssna, få höra att livet är en gåva, lära oss ta emot det, äta det ord som också är bröd.
snarare än att (i nåt slags seglivat modernt högmod) läsa för att fullt ut förstå, behärska, kunna tala om Gud och livet med oberörd säkerhet, och lägga till handlingarna.
och allt verkar landa i vardagen. beskriver jag ständigt mitt liv som en missnöjesyttring (över tiden som inte räcker till, kyrkan som inte gör det den ska, kroppen som inte håller måttet) eller låter jag tacksamheten få vara del av min andning? att få äta sig mätt i gemenskap med ett gäng sköningar varje dag i veckan hjälper mig öva det perspektivet, den hållningen.
och tron, bibelläsningen, bönen, gör de mig mer eller mindre mänsklig? mer eller mindre ödmjuk? mer eller mindre enkel, glädjerik, nådefull?
tacksamhet är inte eskapism, det är att upptäcka att livet är en gåva och öva sig i att ta emot. en bra utgångspunkt för allt möjligt. som att bygga gemenskap, klaga, jubla, sörja eller äta.
Tre värmlandsbröllop på tre veckor. 1 av 3 gick av stapeln i helgen som var.
