Får i björnakläder

När jag o en kompis åkte buss från karlstad till örebro härom veckan fick vi se nåt som liknade en liten björnfamilj ute på ett fält. En stämning av lätt upprymdhet infann sig. Kändes lite skumt och rätt otroligt, men hur som helst valde vi det spåret. Vi hade sett björn.
När jag nu kom åter till karlstad och delade vår anekdot för föräldrar och dylikt visade det sig att det hela hade varit uppe en vända i lokalpressen. Flera hade alltså spanat björnfamilj. Några hade till och med stannat och fotat. 60 bilder med mobilkamera hann det bli innan kikarn åkte fram. Då visade det sig vara förrymda får. Ovanligt stora och ovanligt bruna. Till vårt och hela värmlands förtret.

Får i björnakläder alltså.
En ovanligt komplicerad metafor som säkert fångar allt möjligt i samtidsklimatet.
Några förslag på djupa analogier?

nåd som räcker hit o dit

fint att kunna ana det ena och det andra ibland. och det vi inte kan ana det får andra ana åt oss. när det lutar uppför kan man ana att perspektiven ska få bli större, rikare, kanske ljusare. ungefär som för Frodo. ju närmare Mordor o Domedagsberget, desto tyngre, mörkare, och ljusare...

och mellan alla bestigningar kan man få nåd så det räcker till goda skogspromenader i kvällsljus av försommarsort med bror och litet brorsbarn. ändå.

sånt som pekar på vår

vår i karlstad och på andra ställen och på många olika sätt också.

vårtecken finns det flera sorter.

lillkycklingen till exempel (med mobilkameraskärpa) har försökt erövra soffbordet ett tag nu. tänkt att "de vore ju nice" och "de kan väl inte va så svårt" och liknande.
men våren tar tid på sig, den är svår att erövra. kan bara tas emot, försiktigt och i stilla tillit, och detta är nåt lillkycklingen försöker lära sig nu.

när börjar en man kalla sin kvinna för mamma? nånstans i samband med föräldraskapet troligen. lite skumt men mest vackert. jag gillar att moderskapet o faderskapet o för min del fabrorskapet tar sin utgångspunkt och liksom definieras i nånting helt annat än sig själv, i nånting helt nytt, ett nytt liv. vårtecknet heter jonathan och verkar visa prov på stor tillit och stor förmåga att ta emot livet. det är nog vad som kännetecknar honom allra mest. att han tar emot. en stor förebild i det avseendet. han och jag satt i köket imorse och kollade på grejer. vad morgonen hade att bjuda på. förutom strålande sol, mamma (svägerska) jenne som försökte definera moderskapets tidiga skede utifrån jonathans förvånade perspektiv: "maten kommer in i köket! maten sätter sig! maten äter!" osv.

grisarna i mariebergsskogen är verkligen jättestora. de verkar också låta våren gå dem till mötes. "ingen stress, det som kommer det kommer, kolla här! lite bark! va trevligt" osv. de verkar överhuvudtaget ta emot det mesta... "maten går!" var både min o jennes spontana reaktioner för övrigt.

vår minsann!

på ett kick eller inte

visste ni att man kan bestämma sig för att göra saker, och så gör man det bara?
det kan man. skitcool!

idag gjorde jag klart några pluggrester nämligen som legat o väntat i flera månader! det bara hände. på ett kick typ. urskönt. och lite skumt ju.


och så har jag blivit farbror. de gick ju inte på ett kick direkt. med det beror kanske på vem man frågar.

(ledtråd: det är inte nån av dem ovan... de är bara nya bekanta till lille jonathan, han den nye. som nog dyker upp snart på en blogg nära dig)

hejdå!

bastun, tystnaden och ingemar

ingemar tog med mig till sin egen lilla retreatgård igår. en stuga i skogen utanför stora mellösa. ingemar säger att stugan heter Snuten. där fanns förutom några olika bodar dessutom hans egenhändigt timrade bastu. jag blir impad av såna grejer märker jag. och lite trött.

först åt vi ingemars fantastiska thaimat i stugan. det är ju välkänt att korv med bröd är det bästa som finns när man sitter i skogen. det här var en liknande upplevelse, eftersom det var typ 8 minusgrader inne. när jag började klaga lite så tog ingemar fram motorvärmaren som jag ställde i huvudhöjd på skåpet intill. rätt skönt, men jag frös ändå. ingemar tyckte nog jag var lite klen tror jag. men jag berättade att egentligen är jag ju scout o så och det här är ingen match. egentligen.

tystnaden i skogen hade jag glömt. när alla ljud saknas. så är det ju aldrig annars. inget surr från kylskåpet eller ventilationen. inga stadsljud. (bara det svaga öronsuset jag alltid går runt med.) tystnaden viktig o efterlängtad.

sen bastu. vedeldad så att man luktar lite medwurst. och snörullning och fötter som nästan domnar av krampen. konstig känsla att stå naken i snön ute i skogen och tvåla in sig och sen skopa skållhett vatten utblandat med snö över sig. nån slags frihetskänsla ändå.

stort tack ingemar! förundran och tacksamhet.

och gärna återvänder jag till Snuten och tystnaden och bastugemenskap i obygden.

jul ut annat in

har dragit lite på det. men nu måste julen ut. jag fattar ju det.

jag har tre julpynt.


minikulan

julstjärnan








och staken




har varit jättehärliga att ha framme o så. men nu åker de ut alltså.

så jag småspringer ner från julens förklaringsberg. vardagen tar emot. med störiga routerkrångel, paranoidförvaring av cykel i trånga hallen, "hopp och förtvivlan"-krukväxterna, papper mår bra i hög-teorier, nysträngad gitarr- euforier, osv.

hur som helst, bra att ljuset alltid lyser upp mörkret. o inte tvärtom. bådar gott. (det är precis vad det bådar)

berättelser om verkligheten

i mitten av december kom 20 000 människor till stora torget i örebro för att få lyssna till O helga natt. de lyssnade, men de flesta utan att höra.

hur kan de vara så?

olika berättelser om verkligheten. så olika att en berättelse bara blir julstämning och nostalgi och verklighetsflykt för en stund (från "julstressen").

men i dagarna berättas på många håll att det egentligen inte handlar om någon verklighetsflykt. tvärtom. ty stjärnan från Betlehem leder ej bort, men hem! (tack jakob)

så God Jul! dvs

folk fall nu neder och hälsa glatt er frihet!

korsvägen

Biokväll. Andra Arnfilmen. I öknen står en arme med tempelriddare och väntar på order från sina befäl som överlägger i ett tält. Frågan gäller om det är läge att gå i strid med arabernas mycket större armé. Högsta befälet är segerviss. Han vänder sig om, pekar och säger "vi har ju det sanna korset bakom oss". Han pekar på ett kors av guld.


Korset som högmodets symbol? Hur kunde det bli så egentligen?

En parallell är slående.
Judarnas förbundstecken var omskärelsen. En ständig påminnelse om att Gud hade tillgång till det allra mest intima i ens liv. En ödmjukhetens symbol. Men flera av breven i nya testamentet berättar om kristna judar som använde omskärelsen som ett högmodets tillhygge gentemot sina ickejudiska medkristna. Ett yttre tecken omgivet av exklusiva anspråk. Men som i sig själv saknade betydelse om det inte ledde till "hjärtats omskärelse", en hunger efter Guds rättfärdighet, kärlekens väg.

Korset var skammens symbol. Grekerna tog inte ens ordet stavros (påle) i sin mun. Och så Guds död, en omöjlighet hos grekerna. Det såg inte bara ut som ett nederlag. Det var svagheten och ynkedomen manifesterad. Dårskapen i berättelsen om en Gud som dör på ett kors. Och för judarna, Messias, en förebådad nationalhjälte som visade sig vara stötestenen som fick alla nationella befrielseagendor i Israel på fall, genom att gå korsvägen.

Dog Jesus på ett guldkors? Eller blev korset till guld när Jesus uppstått?

Tempelriddarnas guldkors i öknen gör Jesus korsdöd till en undanmanöver, och kärleken till ett trick. Gud spelade ett spel, Jesus var en roll. Döden är på sin höjd lurad, men inte besegrad.

Men det var en seger... Mäktigare än varje tankesmedja, varje vapenmakt. Som bröt dödens grepp om skapelsen, och dess krona. Det är en pågående berättelse från stavros, pålen, den föraktade, avskyvärda, om Jesus Kristus - om en Gud som vann seger över döden och som regerar och breder ut sitt rike. Men från marginalerna. Revolution utan baktankar. Och inte med arméer i öknen.

"Jesus har gjort allt, priset är betalt". Och inget kan läggas därtill. Men en väg att följa. Segerns väg. Ut i marginalerna. Korsvägen. Befriade av kärlek till kärlek. Från början till slut.

Det är förskräckligt att falla
i den levande Gudens händer.
Gud - det är vådeld och bränder,
malört och bitter galla.

Det är en nåd att få gråta,
gråta sig lugn vid en Faders bröst.
Gud - det är majregn och tröst,
vårängar, daggigt våta.

Det är en lycka att vandra
steg för steg under Mästarens tvång.
Leva blir himmel och sång
först när man lever för andra.

Våga språnget från löftenas stup
ut i den kvällande kärlekens famn!
Lyss! Någon viskar ditt namn
tryggt ur den blinda förtröstans djup.

(Våga språnget, Nils Bolander, 1944)

Segla, snegla

Att lära sig segla, är inte att läsa en bok om segling utan att följa med Pelle och Birgit ut på Vänern en dag när det blåser som värst för att se hur man gör, för att känna hur det är att hinna bli sjösjuk när man går på toaletten och ramla ihop i en liten hög när båten håller på att välta och klamra sig fast lite tafatt i nåt räcke i ett hörn och samtidigt se Pelle stå trygg och stabil vid ratten njutande i fulla drag av farten, vinden i ansiktet, solen och regnet också när det kommer. Just för att han vet att det bär, att båten inte välter. För att lyssna på Pelles övertygande resonemang om saken, men mest för att känna vila i hans och Birgits långa erfarenhet av segling. För att attraheras av deras mod och förtjusning över att kasta loss, att våga bryta upp och låta vinden bära iväg med dem. Men också för att lyssna på dråpligheter och olika missöden på sjön. Och att få ligga i hamn, njuta av kvällssolen, äta dumle och se tillbaka på en dag ute på sjön och dela deras hyllning, häpenhet och lovsång till Honom som gör allt möjligt.

Att lära sig leva, trons äventyr. Efterföljelsen. Det är också någonting åt det hållet.
Uppbrott, vandring, följa efter någon annan än mig själv, gemensamhet, häpenhet. Hemåt.

olika typer av mat

det finns olika typer av mat. och olika typer av hunger.

så

vad är mat i mitt liv? vad lever jag av? själanäring?

mat 1.

var går den osynliga gränsen? gränsen för när mordet på Engla visar sig besitta ett alldeles för stort nyhetsvärde - underhållningsvärde/näringsvärde - för att ett genomkommersiellt mediabolag ska orka stava på ord som självrespekt, integritet, smak?

om nån ändå skulle fråga vad man håller på med: man ger människor vad de vill ha. ett slags mat.

mat 2.

Knutby blir film. inte för att ge människor chansen att begråta hur människan, en gång lik sin skapare, oförfärad, ljus, fri, i en fallen värld kan förledas i sitt sinne till makabra våldsdåd. nä, den enes död är den andres bröd. det är ju ingen nyhet att verklighet inspirerar och genererar fiktion. men när blev verkligheten en deckare?

mat 3.

på svensktäta turistorter i thailand serveras inte sällan svensk husmanskost. dessutom finns ofta ett stort utbud av svenska skvallertidningar. själamat?

mat 4.
tragedin i österrike med familjen i källaren. i tidningarna kan vi läsa om en slags turism, ortens borgmästare kallar den sensationsturism. många bilar tar omvägen via byn för att se "skräckens hus". för att begråta att ondskan i sin uppfinningsrikedom har stuckit fram ännu ett tryne, fult bortom våra fantasier? min galna cynism säger mig att det är annat som lockar.


mat 5.
Under tiden sade lärjungarna till honom: "Rabbi, kom och ät."
Han svarade: "Jag har mat att äta som ni inte känner till."
Lärjungarna sade då till varandra: "Kan någon ha kommit med mat till honom?"
Jesus sade: "Min mat är att göra hans vilja som har sänt mig och att fullborda hans verk.” (Joh 4:31-34)

Hans mat.

mat 6.
"Guds bröd är det bröd som kommer ner från himlen och ger världen liv."
De bad honom då: "Herre, ge oss alltid det brödet."
Jesus svarade: "Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta." (Joh 6:33-35)
min o din mat?

I en galen värld är visheten en dårskap

I ett litet, varmt konferensrum delar en representant för en liten grupp människor med gula reflexvästar ut en varsin symbolisk fredsgåva till tre trevliga, välklädda och vältalande män på ett svenskt vapenföretag.

Vi har samtalat om hur Sverige kunnat bli en av världens största vapenexportörer, trots att svensk lagstiftning förbjuder export av vapen, om när säkerhetspolitik blir samma sak som upprustning, om det svårsmälta men självklara faktum att den globala vapenmarknaden göder krig och konflikter, om hur man kan känna sig lurad som svensk när man tror att man bor i ett fredligt land och får veta att en del av vårt välstånd vilar på att svenskar gör fantastiska vapen, om hur blott en tiondel av den globala militära budgeten (på ca 8000 miljarder kr) skulle räcka för att uppfylla FN:s milleniemål om halverad fattigdom mm fram till år 2015.

Männen på vapenföretaget vill ha fred på jorden. Inget snack om den saken. Men vi tror på olika vägar dit bara, förklarar de. De pratar om hur lite de har att säga till om egentligen. Ansvar? Nej, vi är ju en företagsekonomisk organisation. Det är ju myndigheterna (ISP) som godkänner alla affärer. Och som begår lagbrotten. Männen talar mycket om deras "deffensiva vapen", att inte alla vapen dödar, om att det endast är ett fåtal som verkligen monterar ihop vapnen på företaget och att de personligen inte bygger några vapen (de är ju informations- och säkerhetsansvariga). De talar om många andra saker också som verkar syfta till att problematisera ytterligare det här med vapen, "Vad är ett vapen? Flygplan och bilar kan ju också användas som vapen av terrorister".
Ja, männen på vapenföretaget vill sannerligen ha fred på jorden. Olika vägar dit bara. (Upprustning eller nedrustning)
Känner ni då att ni engagerar er för en bättre värld? Ni och "vapenföretaget"?
De svarar att "Det är ju en stor fråga" och att "Det är ju en personlig fråga". Framförallt verkar det vara en besvärlig fråga.

Fredsgåvan är ett litet kors gjort av en tom patronhylsa. Hantverkaren är en före detta liberiansk soldat. Den överlämnas med orden att "vi tror att Guds kärlek är en starkare kraft än vapenmakt". Orden låter så små inne i det varma konferensrummet. Varför? För att de är en dårskap. Eftersom de uttalas i en galen värld. För att i en galen värld är korsets väg, Guds egen, inget annat än en dårskap. Det blir tydligt ibland. Till exempel på ett svenskt vapenföretag.

Orden låter små, men är stora. Eftersom de är sanna och verkligare än allt vi kan tänka. Det ska nämligen visa sig att Guds dårskap är visare än världens vishet.

Det är stort förstås, och övermåttan underbart!

Vem av oss trodde på det vi hörde, för vem var Herrens makt uppenbar?

Som en späd planta växte han upp inför oss, som ett rotskott ur torr mark.

Han hade inget ståtligt yttre som drog våra blickar till sig, inget utseende som tilltalade oss.

Han var föraktad och övergiven av alla, en plågad man, van vid sjukdom,

en som man vänder sig bort ifrån. Han var föraktad, utan värde i våra ögon.

Men det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led,

när vi trodde att han blev straffad, slagen av Gud, förnedrad.

Han blev pinad för våra brott, sargad för våra synder,

han tuktades för att vi skulle helas, hans sår gav oss bot...

Jesaja 53:1-5

häckdjävul

Utan tvekan dagens (eller gårdagens) citat:

”Det känns som om jag har en liten häckdjävul i mig, som tagit över min kropp och gör vad den vill.”

(Sanna Kallur efter inomhusvärldrekordet på 60 m häck (7.68))

jubelåret och vilan

Jesus Kristus förkunnar nådens år (Luk 4:19). Han är själva uppfyllelsen av jubelåret som praktik.

Den gammaltestamentliga lagen om jubelåret kännetecknades av tre faktorer (3 Mos 25):
1. Personlig frihet - om du var slav
2. Ekonomisk upprättelse - om du var fattig eller stod i skuld
3. Fullständig vila - från vardagens arbete , slit, prestation

Jubelåret skulle infalla vart 50:e år och var en återställning av ordningen i samhället och i människans tillvaro. Befrielse från olika slavok. Upprättelse från skuld och fattigdom. Upprätelse av krökta ryggar. Och fullständig vila från tillvarons arbetsamma bygge.

Jubelåret praktiserades troligen aldrig.

Men jubelåret är också en bild för den realitet som är Guds rike. Det berättar om att allt börjar i vilan. I ickegörat. I sabbaten. I människans oprestation.
Det börjar med att ta emot och bli betjänad av Gud själv.

Gemenskapen med Gud kräver detta enda.
Jesus tvättar lärjungarnas fötter. När Petrus vägrar förklarar Jesus att i förmågan att låta sig bli betjänad, att släppa stoltheten och idén om att förtjäna, ligger nyckeln till gemenskapen med honom, med Gud. Universums skapare och upprätthållare måste få tvätta dina fötter. (Joh 13)

Så, när vi låter oss bli betjänade av varandra övar vi oss i att ta emot Guds kärlek.

På motsvarande sätt är det med tjänandet.
I tjänandet manifesteras Guds kärlek. Den självutgivande, hänsynslöst altruistiska.

När vi tjänar får vi älska som Gud, med Guds egen kärlek.

Och Gud blir ärad och upphöjd när människor tjänar varandra. Och låter sig bli betjänade.

Vem ska ha äran för den självutlämnande kärleken som är tjänandets djupaste motiv och drivkraft... om inte Gud, som själv ger oss mandatet att älska med den kärlek han ingjuter i våra liv genom den helige Ande?

Tjäna Herren med glädje!

Låt dig betjänas av Herren med jubel!

julen och ljuset

häromdagen vände det alltså.

och ljuset har inga baktankar, det kan inte hjälpa att det lyser upp. det är det enda det vet att göra.

julen på riktigt ger såna aningar. om våren. (tänk att han kom!)

om den kommande upprättelsen. härligheten.

friheten går oss till mötes...

sends shrivers down my spine.

Vem måste finnas?

En travesti på Kristina från Duvemåla-hit som samtidsanalys...

Vi måste finnas, Vi måste, du lever ditt liv genom Oss
Utan Oss är du en spillra, på ett mörkt och stormigt hav
Nej, Vi måste finnas, Vi måste, hur kan du då överge Oss
Du vore ingenstans, du vore ingenting, om Vi inte fanns...

joho.

Är människans andra uppror ett undertstatement som lyder:

"Du behöver oss Gud"?

Men vem definierar vem egentligen? var tar vi vårt avstamp? vart sträcker vi oss? tänker vi förklara eller låta oss bli förklarade? ibland ytterst subtila skillnader i olika förkunnelser tänker jag. antagligen svårt att veta själv vad man egentligen håller på med ofta.

Gud behöver inte oss.

Men Gud väljer oss! Han räddar oss! och Jesus Kristus korsdöd förkunnar Gudskärleken, den obegripbara, himmelska, underbara, på vilket allt vilar, och förklaras. Guds vilja var det. Och vi har en god grund för vårt hopp. Och ett ständigt behov av Guds nåd.

Nåden är en storslagen sak när den ende Guden dör för att han vill. För att han älskar översvallande. Inte annars.

Han vill ju berätta vem du är, viska ditt namn, jubla över dig! (Sef 3:17)
´
Så, ibland kanske man borde säga...

Sluta söka, förklara. Börja bli funnen, förklarad.

Livets Herre

Tårar är min föda dag och natt
Jag är utan ro, söker förstå
Varför är du tyngd av sorg min vän?
Sätt ditt hopp till Gud
Han ska svara dig

Livets Herre
Morgonstjärnan
Låt ditt ljus få lysa klart på mig idag
Tills jag ser Dig
Tills jag når Dig
Tills all sorg och nöd är upplyst av Ditt ljus

Tankarna dom maler i mitt huvud
Kom till ro min själ
Han lämnar aldrig dig
Du vakar ständigt över mina steg
Du bevarar mig
Du är min vän

Livets Herre
Morgonstjärnan
Låt ditt ljus få lysa klart på oss idag
Tills vi ser Dig
Tills vi når Dig
Tills all sorg och nöd är upplyst av Ditt ljus

Erik Tilling (F Ortega)

Psykadelic Dog Barking High

att vi hade ett band minns jag ju. men att vi nångång hette så här, och hade den loggan... det kommer jag faktiskt inte ihåg.

suspekt och kul!

så tack degen, frallo och perry för förarbetet till mitt nuvarande nostalgiska rus.

(numera kan man alltså "rota" bland "gamla saker" på nätet och hitta en del, bilden ovan fanns som bifogad fil i ett bandmail från frans för snart 8 år sen)

god of war

har precis spelat igenom ett tv-spel. God of war heter det. väldigt blodigt. och fin natur. när man klarat spelet blir man utnämnd av de andra grekiska gudarna i Olympen till ny "god of war". ett slags pris. den förre "god of war" var nämligen rätt så osympatisk. och det går ju inte. så nu är jag god of war. segerkänslor? osäker.

Gud är God of life. därför God of war också. om det är vad vi sysslar med. war alltså. och God of peace. om det är vad vi sysslar med. Gud är intresserad av vad vi sysslar med. alltså.

ibland försöker jag visa intresse för vad Gud sysslar med också. God of love. det visar sig att störst kärlek har den som är beredd att dö för sina vänner. Gud dog i Kristus för hela världen. medan vi ännu var syndare. hans fiender. det är vad Gud sysslar med. Love.

jag har svårt att slita mig från tv-spelet. 6 timmar i sträck häromdagen. Gud har svårare att slita sig från mig. dig. häromdagen satt Gud som fastklistrad framför mig. i flera timmar. till slut var jag tvungen att gå och lägga mig. tydligen intresserad! Gud. vill oss saker, längtar, anförtror, tror allt. hoppas allt. Han som är kärleken.

man behöver mycket kärlek om man ska vara God of war. typ God of love.

flest vänner när facebook dör vinner

facebook verkar vara ett bra ställe.
det är en slags ansiktsbok.
där kan man nämligen samla på vänner. åtminstone på vännernas huvuden.
man bara addar liksom.
johan har över 300.
när han kommit upp i 400 ska jag ta upp kampen.
flest vänner när facebook dör vinner.

Gud, han sysslar snarare med helkroppsböcker, livsböcker o såna grejer.

han har addat skitmånga du vet.

addad?

face the book.